Magnificent - U2 på Ullevi
Foto: Tommy Holl
Som ni kanske förstår av rubriken var jag närvarande under denna fantastiska spelning på Ullevi för en vecka sedan. Tänkte att jag skulle skriva ett litet inlägg om denna stora händelse nu när jag äntligen kommit igång med bloggen. Till att börja med är Ullevi en av de mest fantastiska arenor jag varit på, det kan liksom inte slå fel med 60 000 publikplatser (på ett ungefär) och öppet hela vägen upp till himlen en skön sommarkväll. Föredrar absolut utomhusarenor framför inomhus, en helt annan känsla infinner sig, publiken är annorlunda, ljudet annorlunda, ett mer avslappnat och öppet klimat råder. Sen beror det självklart på artisterna som uppräder, det ska jag inte föringa, men jag tror absolut att arenan påverkar.
Förväntningarna ligger i luften redan från början, jag var på deras spelning sist de var på Ullevi (2005) och de var otroligt bra då så jag var lite nervös över att bli besviken denna gång, men hoppades innerligt på att de skulle uppfylla mina förväntningar. Jag gick på lördagens konsert och efter att ha läst recensionerna och upplevt fredagens stormvindar är jag glad över det, då de flesta tycks rörande överens om att det var den bästa konserten av de två. På lördagen hade vinden tacksamt mojnat och värmen kommit åter till Göteborg, vilket jag tror påverkade både publiken och bandet till det positiva.
Jag var på plats redan för förbandet, Snow Patrol, som jag tycker är väl värda att nämnas även om de lätt hamnar i skymundan för U2. Snow Patrol är helt klart det bästa förbandet som jag sett på de konserter jag varit på, gillar deras låtar och attityd. Ledsångaren Gary Lightbody var på strålande humör, härligt avslappnad och skämtade med publiken, verkar vara väldigt jordnära enligt min mening och det går hem hos mig. Kände igen några av låtarna som spelades och till min stora glädje var Chasing cars en av dem. Denna låt som blivit känd över hela världen igenom med sin medverkan i tv-serien Grey's Anatomy är en av mina absoluta favoritlåtar. Här lyckades de också få med sig nästan hela publiken i lite allsång och handklappning (tystlåten men ändå). Ett förband kan ju aldrig få lika stort gensvar av publiken som själva huvudakten, det är U2 folket har kommit för att se och många lyssnar därför säkert bara med ett halvt öra till förbandet och undrar när U2 ska äntra scenen. Men detta till trots tyckte jag Snow Patrol gjorde ett utomordentligt jobb att få igång publiken och jag diggade med dem till 100 %. Om de kommer tillbaka till Sverige för en egen konsert kan de räkna med i alla fall en person i publiken, mig!
Förväntningarna ligger i luften redan från början, jag var på deras spelning sist de var på Ullevi (2005) och de var otroligt bra då så jag var lite nervös över att bli besviken denna gång, men hoppades innerligt på att de skulle uppfylla mina förväntningar. Jag gick på lördagens konsert och efter att ha läst recensionerna och upplevt fredagens stormvindar är jag glad över det, då de flesta tycks rörande överens om att det var den bästa konserten av de två. På lördagen hade vinden tacksamt mojnat och värmen kommit åter till Göteborg, vilket jag tror påverkade både publiken och bandet till det positiva.
Jag var på plats redan för förbandet, Snow Patrol, som jag tycker är väl värda att nämnas även om de lätt hamnar i skymundan för U2. Snow Patrol är helt klart det bästa förbandet som jag sett på de konserter jag varit på, gillar deras låtar och attityd. Ledsångaren Gary Lightbody var på strålande humör, härligt avslappnad och skämtade med publiken, verkar vara väldigt jordnära enligt min mening och det går hem hos mig. Kände igen några av låtarna som spelades och till min stora glädje var Chasing cars en av dem. Denna låt som blivit känd över hela världen igenom med sin medverkan i tv-serien Grey's Anatomy är en av mina absoluta favoritlåtar. Här lyckades de också få med sig nästan hela publiken i lite allsång och handklappning (tystlåten men ändå). Ett förband kan ju aldrig få lika stort gensvar av publiken som själva huvudakten, det är U2 folket har kommit för att se och många lyssnar därför säkert bara med ett halvt öra till förbandet och undrar när U2 ska äntra scenen. Men detta till trots tyckte jag Snow Patrol gjorde ett utomordentligt jobb att få igång publiken och jag diggade med dem till 100 %. Om de kommer tillbaka till Sverige för en egen konsert kan de räkna med i alla fall en person i publiken, mig!
Snow Patrol på en spelning i Frankfurt 2009
Foto: Sam Durrant
Så över till själva huvudakten, blev det vad jag hoppats på? JA och mer därtill! Det var en helt underbart fantastisk känsla som infann sig...jag glömde allt runt omkring, igår och imorgon existerade inte, jag levde verkligen bara i nuet, klappade händerna och sjöng för full hals...det var lycka det! U2:s låtar är verkligen något alldeles extra, de känns så äkta och fulla av känslor. Bono är den perfekta förmedlaren av dessa låtar, han må inte vara den bästa sångaren, men känslorna och engagemanget han lägger in i varje låt får mig att rysa och ögonen att tåras om vartannat. Det märks verkligen att han menar det han sjunger. Publiken var inte heller sen att hänga på, det dröjde dock några låtar innan det hela kom igång ordentligt, de gamla välbekanta låtarna står sig bättre än de nya, antagligen för att det funnits med oss längre och hunnit göra ett större intryck på oss alla.
De första låtarna blir lite som en mjukstart, än har publiken och U2 inte ingått i symbios och blivit till ett. Men när den välbekanta Beautiful Day melodin hörs blir det explotion i publikhavet och på läktarna...alla ställer sig upp, applåderar, sjunger med och Bono och bandet har vår fulla uppmärksamhet. Det blir helt enkelt magiskt och så fortsätter det att vara för resten av kvällen som snabbt övergår till natt, alldeles för snabbt...jag kommer på mig själv med att önska att det inte ska ta slut än, bara lite lite till. Det är fantastiskt och helt obeskrivligt hur enade och samstämmiga 58 500 personer kan vara, det blir allsång många gånger om och Bono bara lyssnar och njuter. När låten One strömmar ur högtalarna släcks allt ljus ner och mobiler och kameror från publiken lyser upp natten som i en stjärnhimmel, det är så vackert att det helt enkelt inte kan beskrivas.
Det är svårt att välja något favoritögonblick för det existerar alltför många, allt från den fantastiska Sunday bloody sunday till I still havn't found what I'm looking for...men absoluta favoriten som tar toppplaceringen är ändå With or without you. En enastående ballad i alla sin enkelhet, bandet spelar tyst i i bakgrunden och Bonos brustna stämma ekar ut i mörkret "I can't live with or without you" och det känns verkligen som om han menar det. Publiken stämmer in i sången och för ett ögonblick är tiotusentalspersoner enade av dessa textrader, riktigt riktigt mäktigt, en känsla som kommer finnas med mig länge.
När U2:s sista ackord klingar av och de springer av scenen kommer verkligheten tillbaka, axlarna värker, händerna är varma och hela kroppen känns mörbultad efter denna upplevelse. Men det är sådana här minnen man tar med sig för all framtid och aldrig glömmer. Jag hoppas innerligt att detta inte är det sista vi sett av detta storartade band!
De första låtarna blir lite som en mjukstart, än har publiken och U2 inte ingått i symbios och blivit till ett. Men när den välbekanta Beautiful Day melodin hörs blir det explotion i publikhavet och på läktarna...alla ställer sig upp, applåderar, sjunger med och Bono och bandet har vår fulla uppmärksamhet. Det blir helt enkelt magiskt och så fortsätter det att vara för resten av kvällen som snabbt övergår till natt, alldeles för snabbt...jag kommer på mig själv med att önska att det inte ska ta slut än, bara lite lite till. Det är fantastiskt och helt obeskrivligt hur enade och samstämmiga 58 500 personer kan vara, det blir allsång många gånger om och Bono bara lyssnar och njuter. När låten One strömmar ur högtalarna släcks allt ljus ner och mobiler och kameror från publiken lyser upp natten som i en stjärnhimmel, det är så vackert att det helt enkelt inte kan beskrivas.
Det är svårt att välja något favoritögonblick för det existerar alltför många, allt från den fantastiska Sunday bloody sunday till I still havn't found what I'm looking for...men absoluta favoriten som tar toppplaceringen är ändå With or without you. En enastående ballad i alla sin enkelhet, bandet spelar tyst i i bakgrunden och Bonos brustna stämma ekar ut i mörkret "I can't live with or without you" och det känns verkligen som om han menar det. Publiken stämmer in i sången och för ett ögonblick är tiotusentalspersoner enade av dessa textrader, riktigt riktigt mäktigt, en känsla som kommer finnas med mig länge.
När U2:s sista ackord klingar av och de springer av scenen kommer verkligheten tillbaka, axlarna värker, händerna är varma och hela kroppen känns mörbultad efter denna upplevelse. Men det är sådana här minnen man tar med sig för all framtid och aldrig glömmer. Jag hoppas innerligt att detta inte är det sista vi sett av detta storartade band!
Foto: Tommy Holl
Kommentarer
Trackback
