Kulturflickan

Att tala om väder och vind anses ofta som ett allmängiltigt ämne att ta upp när man inte har något vettigt att säga, något man kan prata om med en främling på bussen eller när det är allmänt stiltje på hjärnkontoret. Helt enkelt en bra inledningsfras till att få igång ett samtal. Vädret är med andra ord något som det debatteras flitigt om i vårt lilla land och idag är jag en av dem som sällar sig till denna skara genom att skriva lite om just vädret.

För att börja från början så hade jag bestämt mig för att laga till en alldeles speciell maträtt till middag idag, en s.k. tortillia lasagne vars recept jag fått från en kompis. Ingredienserna skulle inhandlas på närmsta mataffär, tar ungefär 15 min att gå dit vilket är helt överkomligt. Dessutom är det alltid skönt med en bensträckare. Glad ihågen beger jag mig ut genom ytterdörren, kommer till brevlådan där jag stannar upp då jag ser några olycksbådande moln som tornar upp sig på himlen. Lika bra att ta paraplyet med sig tänker jag, klok som jag är, och springer tillbaka in i huset. Alltid bra att vara förbered.

På väg till affären blir det allt mörkare, men jag har mitt paraply så jag känner mig lugn och spatserar självsäkert vidare. Klarar mig hela vägen till affären utan att en droppe faller, underbart! Teorin att om man har sitt paraply med sig så regnar det inte verkar hålla i sig.

Jag kliver in i affären och införskaffar mina varor. Det är inte förrens jag kommer till kassan som gör jag mitt ödesdigra misstag....jag tar bara EN plastpåse! Jag blir påmind om att mitt ögonmått inte är att lita på då jag  inser att påsen redan är full när jag fortfarande har hälften av varorna kvar på bandet. Istället för att erkänna mitt misstag och be om en till påse (som en normal människa skulle ha gjort) trycker jag envist ner varorna i kassen medan svetten tränger fram i pannan. Det ska ta mig sjutton gå och det gör det...typ. Som en kompromiss tar jag en liten fryspåse och slänger ner de sista varorna samt paraplyt däri. Sådär ja, skam den som ger sig heter det ju.

Väl ute ur affären ser jag till min förskräckelse hur plastpåsen har börjat sprättas upp på ena sidan av de hårt pressade varorna, samma sak har hänt även med den lilla fryspåsen. Jag förbannar påstillverkarna (att  det delvis var mitt fel skulle aldrig falla mig in att erkänna) medan jag greppar tag om den stora påsen med båda händerna och försöker balansera den lilla påsen längst ut på handen så att inte innehållet ska ramla ur. Bara detta är en konst i sig.

Jag promenerar på i rask takt...så plötsligt händer det...en regndroppe! Och en till...och en till! Desperat tittar jag ner på mina händer som båda är okuperade med att försöka hindra varorna från att ramla ut från påsarna. Paraplyt dinglar retfullt i fryspåsen. Det är vid sådana här tillfällen jag önskar jag hade haft en tredje hand. Nu när så inte var fallet försökte jag tappert hålla humöret uppe med lite positivt tänkande. "Än så länge är det bara lite lätt sommarregn, kan ju vara mysigt".

Halvvägs hemma tilltar regnet olycksbådande och tillslut öser det ner enorma droppar som vid närmare betraktelse visar sig vara vita hagelkorn. På mindre än en sekund är jag genomblöt...hemska senarion börjar spelas upp i huvudet på mig från sådana där katastroffilmer om hur personer fått hagel stora som golfbollar i huvudet och dött. Jag greppar ett hårdare tag i påsarna och börjar springa för allt jag är värd (men med min kondition kommer man desvärre inte långt). Haglet tilltar, håret piskar mig i ansiktet och jag bannar mig själv för att jag valde just idag att leka mästerkock. Tillslut ser jag huset, sen dörren och sen är jag äntligen inne i värmen...

Slutet gott allting gott och paraplyet blev i alla fall inte vått!

ps. tortillia lasangen jag gjorde blev riktigt god ds.