Kulturflickan

Jag vill få ur mig så mycket, skriva om alla känslor, tankar och upprörda röster som rör sig i mitt huvud. Men orden är svåra att forma och känns tomma och meningslösa i jämförelse med de bilder av trasiga människoöden som spelats upp framför mina ögon i filmen Crash. Där finns så mycket ilska, hat, rädsla, okunnighet och ensamhet allt vilket mynnar ut i rasistiska påhopp och fruktansvärda våldsdåd. De olika huvudpersonernas liv flätas samman på ett nästan obemärkt sätt allt eftersom filmen fortskrider. Men i mötet med varandra sätter fördomarna upp en mur som hindrar dem från att öppna ögonen och verkligen se varandra, förstå att trots hudfärg och olika kulturer är de ändå lika, är de ändå människor.

Filmen visar på hur djupt rotad rasismen är i samhället och hur den på något märkligt sätt nästan kommit att tas för given. Sakta sipprar den in i varje vrå, smyger sig på utan att de minst anar det och ödelägger många hem, familjer och relationer. Så många liv och krossade livsöden som skulle ha kunnat räddas om de bara vågade se sin egen rädsla och sina egna fördomar. Istället för att visa hat och projicera sin rädsla på andra våga mötas och inse att de inte är ensamma.

Crash är en oerhört bra skildrad dramafilm som berör ett ständigt aktuellt och viktigt tema. Den fängslar från början till slut. Skådespelarna lägger in ett djup och en äkthet i sina roller som berör mig något oerhört. Jag kan bara uppmana alla att se denna film, ni kommer inte ångra er...