Kulturflickan

Efter alla 3d framgångar på bioduken har det så även blivit dags att väcka liv i de gamla filmklassikerna med hjälp av 3d tekniken. En av 90-talets mest storslagna filmer Titanic kommer att gå detta öde till mötes och återigen inta biograferna med sin storslagenhet. Detta har regissören James Cameron själv beslutat efter framgångarna med  Avatar.

Att åter få njuta av detta mästerverk (för det tycker jag att det är) på bioduken och dessutom i 3d kommer att bli en häpnandsväckande upplevelse som jag verkligen ser fram emot. Det är en film som har allt, dramatik, spänning och romantik. En katastroffilm utan dess like som desvärre även inträffat i verkliga livet..

Slog mig ner framför filmen Gilbert Grape, en riktig klassiker och en fantastiskt bra film. Som jag av någon anledning sett alldeles för sällan. Minns inte ens hur den slutade. Och här har vi tyvärr lite av problemet. Min inspelning av filmen var tydligen inte så lyckad då den efter en och en halvtimme abrupt avbröts, precis lagom till att man var riktigt fast och det i princip bara var slutklämmen kvar. Är det inte fräckt?

Nu sitter jag här och känner mig otillfredställd och frustrerad. En halvfilm är ingen film, nästan värre för nu har man lockats in i den och vill följa karaktärerna enda till slutet. Någonstans i bakhuvudet gnager en tanke om att den kanske slutade sorgligt och kanske hade jag inte velat se det...kanske vill jag lämna familjen Grape när det fortfarande finns ljusning och en strimma hopp. Fast nej...sorgligt eller inte...slutet måste ses. Frågan är bara hur?

flickr.com

Detta är en mycket underhållande film som kittlar fantasin och är en färgsprakande fest för ögonen. Som vanligt när Tim Burton står för regin blir karaktärerna surrealistiska och liknar mer teaterns karikatyrroller än filmens realism. Han tycks ha en förkärlek till det lite udda och hans filmer inbjuder alltid till sagovärldar där allt är möjligt. Alice i underlandet är inget undantag och även denna gång tycker jag han lyckas förträffligt i sitt filmskapande.

Till sin hjälp har han förstås kompetenta och talangfulla skådespelare som sida vid sida med de animerade sagodjuren bygger upp detta mangifika sagolandskap. Johnny Depp är som vanligt lysande i sin roll som Hattmakaren, det finns väl inget den människan inte klarar av. Det röda håret spretar åt alla håll och de obehagligt stora gröna ögonen gör att han ser smått galen ut...men ändå fastnar man för denna tokiga, barnsligt naiva karaktär som hittar på egna ord och gör allt för att ställa sitt älskade Underlandet till rätta. Helena Bonham Carter, som även hon medverkat i tidigare Tim Burton produktioner, gör en fantastisk tolkning av sin rollkaraktär den Röda drottningen. Som ett bortskämt ilskt litet barn inhyser hon skräck på hovet och får allt hon vill med en klapp med handen. Det enorma huvudet på den lilla kroppen förstärker de surrealistiska dragen och det går inte annat än att skratta åt hennes härliga egensinnighet. Tillsammans med Depp utgör de en oslagbar duo.


flickr.com

De övriga skådespelarinsatserna håller inte samma mått, även om de gör sitt bästa. Anne Hathaway känns inte riktigt trovärdig som den vita drottningen, hennes milda sätt och svepande med armarna känns pålagt och når aldrig riktigt fram. Mia Wasikowska spelar en vilsen, blek Alice som tappat riktning i livet men som någonstans inom sig bär på en stark egen vilja och har en fantasirikedom utan gränser. Trots ett bra skådespeleri väcks inte min empati för Alice och överhuvudtaget faller många av karaktärerna lite platt då de inte låter en komma nära inpå. Den enda som lyckas beröra är Hattmakaren och den Röda drottningen - och så klart den härligt snurriga tedrickande, nervösa haren....helt underbar som fick mig att dra på smilbanden många gånger om.

Även om manuset kan kännas något tunt och förutsägbart med en kamp - ont mot gott, så är detta definitivt en film som tillfredställer ögonen och i 3d blir den helt magisk. Det blir inte en tråkig stund och för några timmar förflyttas man till en plats bortom all tänkbar verklighet där även det omöjliga blir möjligt i denna udda sagovärld...

Nu är det så åter dags för Johnny Depp och Tim Burton att ta oss med storm. Deras samarbete har visat sig mycket lyckat igenom tiderna och jag för min del är glad att de åter är tillbaka på filmduken. Ikväll ska jag se deras nya fantastiska (förhoppningsvis) kreativa skapelse Alice i underlandet, i 3d så klart. Av trailern att dömma tycks det bli en färgsprakande, härligt udda, magisk och fantasifull sagovärld som vi bjuds in i. Själv var jag ingen storläsare av boken Alice i underlandet när jag var yngre, men ser nu med stor förhoppning fram till filmen. Risken med detta är ju förstås att man lämnas fruktansvärt besviken när filmen inte når upp till förväntningarna...men det är en risk jag är villig att ta!

flickr.com

Fruktansvärt, fruktansvärt bra film som jag verkligen kan rekommendera alla att gå och se. Filmen fångar in mig från första stund och håller mig kvar i ett gastkramande grepp enda tills eftertexterna kommer och inte ens då släpper den riktigt taget. Detta är en mycket oförutsägbar film, du vet inte vad du har att vänta dig runt nästa krök...vad är sant och vad är inte...vem är galen och vem är normal? Allt ställs på sin spets och frågan är vem man egentligen kan lita på i denna psykologiska thriller....

Filmen utspelar sig på en avlägsen ö där ett mentalsjukhus finns beläget. Här hamnar de psykiskt sjuka vars möjlighet att existera i ett normalt samhälle inte längre är tänkbart...de allra flesta har begått hemska brott och istället för att hamna i fängelse hamnar de på ön. Denna mörka ogästvänliga ö, med vågor som slår skräckinjagande mot det vassa klipporna ger mig rysningar från första början. Agenten Teddy Daniels och hans medhjälpare blir kallade till platsen för att utreda ett mystiskt försvinnande av en kvinnlig psykpatient. Redan när de sätter sina första steg på ön anar man oråd och snart finner sig Teddy Daniels indragen i en katt och råttalek där det inte går att lita på någon...alla har någonting att dölja...kanske även han själv....

På samma gång som den är spännande är det en mycket vackert gjord film, en film som vågar dra ut och stanna i ögonblicket...stanna i tystnaden. Varje detalj är noga genomtänkt och inget lämnas åt slumpen. Ett litet mästerverk som håller mig på sträckbänken hela filmen igenom. Leonardo DiCaprio gör en utomordentligt bra rollprestation som den sammanbitne Teddy Daniels. Han ger karaktären kött och blod och den smärta han så förgäves försöker trycka undan och gräva ner i sitt inre blir extremt påtaglig och tränger rakt igenom bioduken då den då och då sipprar fram bakom Teddys sammantbitna fasad...  

Detta är en film  som väcker många frågor om det mänskliga psykets skörhet, om att blunda för verkligheten och att våga möta sanningen...

Såg Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin på bioduken i lördags i relationskomedin It's complicated. En gemytlig liten film som handlar om Meryl Streeps karaktär Jane - en kvinna i 50 års åldern som varit skild i över 10 år och precis börjat vänja sig vid tanken. Exmaken är sedan länge omgift med en betydligt yngre kvinna vars utseende påminner om en supermodells. Jane lever ett stillsamt singeliv, barnen har en efter en flyttat ut och ensamheten blir mer och mer påtaglig. Ödet sammanför dock de båda ex - makarna ännu en gång, de möts på en restaurang och efter att antal glas vin hamnar de i säng tillsammans. En komplicerad kärleksaffär tar sin början dem emellan och som ytterligare komplikation blir Jane uppvaktad av den charmige arkitekten Adam som är i full färd med att bygga hennes drömhus. Helt plötsligt har hon fått två karlar på halsen. Frågan är bara vem av dem hon ska välja?

Filmen innehåller många humoristiska förvecklingar och blandas även med en dos allvar. Att kärleken är komplicerad och att inget någonsin blir som man tänkt sig är väl sensmoralen i denna lilla historia. Streep gör som vanligt en fantastisk rollprestation, hon måste vara en av vår tids bästa skådespelerskor. Allt hon presterar känns äkta och trovärdigt. Hon fyller sin karaktär Jane med värme och som publik får man helt klart sympati för henne när hon trasslar in sig än mer i kärlekshärvan. Alec Baldwin och Steve Martin är inte så tokiga de heller även om de inte når upp till Meryl Streeps nivå.

Denna film av Nancy Meyers, påminner mycket i utformning om hennes förra film Something's gotta give. Båda porträtterar ensamstående medelålderskvinnor som gett upp på kärleken, men som sedan mot alla odds ändå finner sig förälskade. Förhållandet äldre man med yngre kvinna återfinns även det i båda filmerna...men i slutänden är det ändå den lite mognare kvinnan som vinner mannens gunst. I min mening är dock Something's gotta give strået vassare än It's complicated, den berörde mig mer och är en film som jag kan se många gånger om.

Avslutningvis kan sägas att det är fint att se romantiska komedier som även berör personer i medelåldern då dagens filmer oftast handlar om personer som är i 20-30 års åldern. Bara för att man blir äldre slutar man inte att älska...

Har tittat en del på Disneyfilmer den senaste månaden och tyckte det var dags att väcka några gamla favoritstunder till liv. Lyssna och minns.
































Klämmer in lite framträdande av riktiga artister som gjort låtarna också...kunde inte låta bli.

Om ni undrar vilka filmer jag tittade på under gårdagen så var det lite hederligt tecknat, det var precis lagom för min lilla hjärna att ta in.



Först blev det På andra sidan häcken, den svenska versionen...rätt kul om ett gäng djur som vaknar upp från vinterdvalan för att upptäcka att människorna har byggt upp ett bostadsområde precis bredvid deras skog med en jättelik häck som skiljer djuren från människorna. Kasta in en tvättbjörn som förargat en björn och måste skaffa den människomat för att inte själv bli uppäten så har du en film full med förvecklingar. Lättsmält underhållning, men inget som direkt fastnar.  




På kvällskvisten följde klassikern Micke och Molle, den är ju bara för söt. Erkänner att jag var partisk redan från början då detta var en av mina favoritsagor när jag var liten, vi hade en sån där bok med tillhörande band som plingade när man skulle vända blad. Är alldeles utsliten nu efter alla lyssningar. Filmen var vackert tecknat, gillar de äldra filmerna för de känns så mycket mer detaljrika än de nyproducerade. Detta är en film om vänskap över gränserna, en hundvalp och en rävunge blir bästa vänner...men vad händer när hunden växer upp till en jakthund uppfostrad att jaga just det...rävar. Sidohistorien med fåglarna som jagar en liten larv är kul bara den...en klar favorit på hyllan.

Tittade på den senast utkomna filmen i Terminatorserien igår som döpts till det inte alltför kreativa namnet Terminator Salvation. Jag är egentligen inget stort fan av sådana här filmer som har huvudfokus på action och glömmer handlingen i bagageluckan. Men de tidigare filmerna har ändå haft något visst med sig, som gjort dem spännande och skänkt en stunds underhållning. Arnold Schwarzenegger har väl haft sin charm trots sin brist på skådespel, men ska man spela robot så krävs det tack och lov inte mycket sådant.

I denna uppföljare medverkar istället bl.a. Christian Bale och Sam Worthington, både bra skådespelare, men det hjälper inte. Det är action i överflöd med alltför mycket fokus kring häftiga explotioner och konfrontationer mellan adrenalinpumpande alfahannar och robotar, i och för sig inte så stor skillnad från föregångarna men här har handlingen inte ens tagits med i bilen utan tycks ha glömts kvar på motorvägen och då blir det inte mycket kvar att hänga i julgranen.

Det tar även ett tag för mig att greppa hur allt hänger ihop och vem som är vem. Det är alltid smått förvirrande när framtid, nutid och dåtid blandas samman genom människors tidshopp. I denna film har det lett till att John Connor [som vi följt i tidigare filmer] är yngre än sin far, Kyle Reese, eftersom fadern inte har rest tillbaka i tiden än och träffat Johns mamma. Den här filmen utspelar sig med andra ord efter att de andra filmerna utspelar sig, men innan Schwarzenegger och andra robotor åkt tillbaka i tiden. Får ni det att gå ihop, det får knappt jag. Hela filmen går ut på att besegra robotornas övertagande av planeten jorden [läs USA]. Hur det går? Ja, det får ni väl se...

http://www.flickr.com/photos/pentadact/ / CC BY-SA 2.0

En riktigt riktigt bra romantisk komedi görs så sällan nu för tiden. Det har blivit en snabbproducerad genre med platta manus och trista skådespelare, förutsägbart, sockersött och inlindat i något romantiskt skimmer. Det är fy och skam att dessa filmer har fått gå upp på bioduken och dragit ner statusen på den romantiska komedin. För vad som glöms bort är att en romantisk komedi som är bra gjord, med ett gediget manus och duktiga skådespelare kan bli en alldeles fantastisk skapelse. Min brors flickvän är en av dessa filmer. Den utstrålar värme och humor och det är aldrig långt till skrattet. Den försöker inte linda in sig i klichéaktiga manéer och slentrianmässigt pladder utan känns förankrad i en verklighet som visar upp både människors bak och framsidor.

Filmen utspelar sig under några dagar då den medelålders familjefadern och änklingen Dan ska hem och hälsa på hela tjocka släkten. Med sig tar han sina tre döttrar som gör livet allt annat än lätt för honom och kommunikationen dem emellan är allt annat än bra. Dan har inte haft en annan kvinna sedan barnens mamma avlidit och har trots familjens gnat ingen aspiration på att skaffa sig en. Men så plötsligt träffar han drömkvinnan i bokhandeln i byn och äntligen verkar det ljusna för honom...tills det visar sig att drömkvinnan redan är tillsammans med hans bror!

Det blir många obekväma situationer, avundsjukan spirar och allt blir mer och mer komplicerat. Steve Carell som spelar Dan är fantastiskt rolig som tafatt familjefar, han kan säga allt med ett ansiktsuttryck. Många gånger finner jag mig själv ligga dubbelvikt av skratt till alla hans fumliga upptåg och det är inte annat än att jag kan tycka lite synd om honom.

Så känner du för något lättsamt att skratta till kan jag rekomendera denna lilla film....

Detta är en film som definitivt är lämpad för biografens storhet, med sina massiva specialeffekter och enorma katastrofscener skulle den inte riktigt komma till sin rätt någon annanstans. Att se ett enormt lavamoln torna upp sig över den breda bioduken eller hela städer kolapsa under bråkdelen av några sekunder får mig nästan att tappa andan. Det är storslaget, det är häftigt och extremt spännande.  

Filmen är uppbyggd efter katastroffilmens typiska framgångrecept. Så du blir inte besviken, men inte heller överraskad. Du har den oväntade hjälten, i detta fall en frånskild pappa, Jackson Curits, som har två barn. Av en slump uppdagar han den förfärliga katastrofen som håller på att ske, jorden håller på att överhettas och kommer att gå under inom loppet av några dagar. (Vetenskapsmännen förklarar processen med några märkliga termer som jag som vanlig människa inte riktigt förstår, men jag köper det ändå.) Pappan gör allt för att rädda sin familj, däribland hans exfru och hennes nya man. Det blir en strapatsfylld resa med världskatastroferna ständigt flåsandes i nacken. Helt otroligt hur mycket en människa egentligen klarar av, i alla fall i filmens värld.

Filmen går i samma anda som The day after tomorrow och Independence Day, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att regissören Roland Emmerich arbetat med dem båda. 2012 är på alla sätt och vis en typisk amerikansk katastroffilm och det är inte en film som står pall för en djupgående analys. Allt kretsar som vanligt från USA vinkeln och vad som händer i resten av världen flimmrar förbi i bakgrunden. De hjärtslitande farvälen av nära och kära är många och jag måste erkänna att tårarna väller upp även i mina ögon. Här finns också det typiska patriottalet om mänskligheten och de tillhörande applåderna och skratten som känns så typiska för just USA. Det är märkligt att hur många som än dött är de överlevande alltid lyckliga med ett leende på läpparna. Undrar hur man skulle reagera i verkligheten, kanske är människan tvungen att förtränga för att överleva?

Avslutningsvis kan jag säga att jag verkligen rekomenderar denna film för alla filmälskare där ute, den har nått för alla. Jag satt med uppspärrad blick, hjärtklappning, gapande mun och händer i ansiktet under stora delar av filmen...spännande och intensiv var den verkligen. Så skynda er att se, år 2012 kan det vara försent....

Ikväll gick den andra Bridget Jones filmen på tv, jag har sett båda ett otal gånger tidigare men kan helt enkelt inte få nog. Det är en  så fantastiskt varm film fylld med humor. Renee Zellweger är som klippt och skuren för rollen som den vardagliga tjejen Bridget Jones. Hon vill samma sak som alla oss andra, vara framgångsrik och finna kärleken. I denna uppföljare har hon funnit vad hon så länge sökt, men lyckan är som vi alla vet kortvarig och snart lyckas hon trassla in sig i alla möjliga märkliga situationer.

Anledningen till att jag gillar dessa filmer så mycket är för att det för en gång skull handlar om en vanlig människa, någon som du och jag, med både bra och dåliga egenskaper som är långtifrån felfri. Det känns äkta och får en att inse att allt inte behöver vara perfekt, lyckan ligger i att finna någon som älskar en för den man är med alla små egenheter. Är så oftantligt trött på  alla tillrättalagda Hollywoodfilmer där skådespelerskorna ser perfekta ut på alla sätt och vis och allt ska vara så himla sockersött. Människor är inte skapta för att vara perfekta, vi strular till det, gör bort oss men lever och är lyckliga ändå. 

Tacka vet jag Bridget Jones som svullar i glass, har gigantiska trosor och handlar utan att tänka. Jag säger bara: You go girl!

Kände mig inspirerad av mitt förra inlägg och fortsätter därmed med att lägga upp några av Johnny Cash låtar framförda av Joaquin Phoenix i den fantastiska filmen Walk the line. Han besitter en oerhörd talang...

http://www.flickr.com/photos/29956195@N08/ / CC BY-NC 2.0

Ja, vad hände egentligen med denna skådespelare som var med både i storfilmen Gladiator och Walk the line. Tydligen uttalade han sig redan för ett år sedan om att han skulle lägga av med skådespeleriet för att helt syssla med musik, som ska vara hans nya passion i livet. Att han har en väldigt fin stämma hördes redan i Walk the line filmen där han spelade Johnny Cash och sjöng hans låtar med bravur. Det som förvånar mig mest (och tydligen många andra) är musikgenren han valt att ge sig in i, nämligen rappen.

Jag förstår inte riktigt vad som hänt, men något verkar ha skett under de senaste åren med stjärnan och många spekulerar i vad som egentligen pågår. Han håller i nuskedet på att spela in en dokumentärfilm om sig själv som rappare som ska släppas under år 2010, utseendemässigt har han gått från sofistikerad till att se ut som nån som är på luffen och hans intervju hos Letterman i början på året har minst sagt väckt uppmärksamhet. Vissa tror att det är ett PR trick andra att skådespelaren helt har tappat fotfästet. Frågan är om vi någonsin kommer att få veta den verkliga sanningen bakom mysteriet. Jag hoppas innerligt att det bara är ett PR-trick annars är det bara tragiskt, vi behöver inte ännu ett kändisliv i spillror...


Joaquin Phoenix på Letterman i februari i år, spelar han eller inte?






....jämför med 3 år tidigare...det är som natt och dag

http://www.flickr.com/photos/jonas_brothers_luvs_ammy_lou/ / CC BY 2.0

Har nog aldrig sett en sämre film på bio, men man kan ju knappast gå ifrån när man betalt pengar för den...då gäller det bara att stå ut. Filmen handlar om en låda (the box) som levereras till en familjs hem, en mystisk man med halva ansiktet borta ger dem instruktioner om lådan. Den har nämligen en knapp som går att trycka på, familjen får välja, trycker de på knappen dör någon de inte känner och de belönas med 100 000 dollar eller så kan de låta bli och blir då utan pengar. Vad ska de göra?

Efter detta går filmen bara utför och blir allt knäppare och snurrigare för varje minut, helt utan logik. Näsblod, aliens, skumma människor på bibliotek, jultomte....jag börjar seriöst undra hur ett sådant dåligt manus någonsin kunde göras till film, vad tänkte regissören och framförallt vad tänkte skådespelarna. Jag menar Cameron Diaz är ju en hyfsat känd skådespelare, nog måste det ha funnits andra valalternativ för henne. Det absolut värsta med filmen var trots allt inte manuset utan den totala överkompensationen av bakgrundsmusik som konstat gengöd i bakgrunden. Det var sådan där spänningsmusik som man brukar höra i 60-tals filmer där musiken stegras så fort något spännande ska hända vilket gör att allt blir extremt löjligt.

När hela biopubliken sitter och skrattar när filmen ska vara som mest spännande då är det nått som gått snett....






Hur SVD kunde ge den 3 prickar går utanför mitt förstånd...

SVD-recension - The Box

Visades en kortfilm innan biofilmen som jag såg ikväll, den var jättesöt. Se och döm själva...

Jag vill få ur mig så mycket, skriva om alla känslor, tankar och upprörda röster som rör sig i mitt huvud. Men orden är svåra att forma och känns tomma och meningslösa i jämförelse med de bilder av trasiga människoöden som spelats upp framför mina ögon i filmen Crash. Där finns så mycket ilska, hat, rädsla, okunnighet och ensamhet allt vilket mynnar ut i rasistiska påhopp och fruktansvärda våldsdåd. De olika huvudpersonernas liv flätas samman på ett nästan obemärkt sätt allt eftersom filmen fortskrider. Men i mötet med varandra sätter fördomarna upp en mur som hindrar dem från att öppna ögonen och verkligen se varandra, förstå att trots hudfärg och olika kulturer är de ändå lika, är de ändå människor.

Filmen visar på hur djupt rotad rasismen är i samhället och hur den på något märkligt sätt nästan kommit att tas för given. Sakta sipprar den in i varje vrå, smyger sig på utan att de minst anar det och ödelägger många hem, familjer och relationer. Så många liv och krossade livsöden som skulle ha kunnat räddas om de bara vågade se sin egen rädsla och sina egna fördomar. Istället för att visa hat och projicera sin rädsla på andra våga mötas och inse att de inte är ensamma.

Crash är en oerhört bra skildrad dramafilm som berör ett ständigt aktuellt och viktigt tema. Den fängslar från början till slut. Skådespelarna lägger in ett djup och en äkthet i sina roller som berör mig något oerhört. Jag kan bara uppmana alla att se denna film, ni kommer inte ångra er...

Obehagligare film har jag sällan skådat, eller obehaglig är egentligen en underdrift. Ord som skulle passa bättre in som beskrivning är makabert, äckligt, blodigt och oerhört osmakligt, rent ut sagt dåligt. Satt hela filmen igenom med ett förskräckt och oförstående ansiktsuttryck, det blir bara mer och mer groteskt ju längre in i filmen man kommer och vissa bilder kommer nog aldrig att försvinna helt från min näthinna. Handlingen var fruktansvärt tunn och inte ett dugg trovärdig utan det kändes bara som en enda lång blodsmassaker rakt igenom, ju groteskare desto bättre.

Filmen handlar om ett par unga läkarstuderande som obducerar lik för att fastställa dödsorsakerna. Ted Grey anländer som ny student och dras snart in i ett sjukt spel som pågår mellan läkarstudenterna. Uppgiften består i att mörda någon så att resten av gänget sedan ska försöka lista ut dödsorsaken. Helt meningslöst och en normalt sinnad människa skulle aldrig dras in i något sådant. Sen följer en strid ström av uppskärandet av lik, nålar i ögon, massakerandet av lungor och tarmar och en och annan spya. Jag lovar, det riktigt vänder sig härligt i magen och det blev bara för mycket. Det blir inte ens spännande bara äckligt. Tackar vet jag filmer som lyckas uppehålla en nervpirrande spänning utan en enda droppe blod.

Att jag ens satt kvar till slutet förundras jag över själv. Ända behållningen var Milo Ventimiglia (Heroes, Gilmore Girls), på något sätt så gillar jag honom och hans lite släpiga röst och mörka mystik. Fast i denna film kommer han verkligen inte till sin rätt, varför i hela fridens namn han valt att göra den går bortom mitt förstånd... jag får försöka bortse från detta snedsteg.



http://www.flickr.com/photos/digitas/ / CC BY-NC-ND 2.0

Känner ni er ändå sugna på en makaber film se hellre Saw filmerna. Där finns i alla fall en balans mellan galenskapen och spänningen och manuset är tusen gånger bättre....

Vet inte hur jag ska kunna sova ikväll....

Star Trek har vi väl alla någon gång under vår uppväxttid kommit i kontakt med eller hört talas om på omvägar. Den berömda V hälsningen kan ju inte ha undgått någon (även om den är förbannat svår att göra). När jag var liten var det Star Trek Voyager som gick på tv, en uppföljare till ursprungsserien. Jag och brorsan brukade bänka oss i soffan, fast brodern min var nog något mer fast än jag.

Nu har jag precis sett nya filmen Star Trek som gick upp på biograferna 2009, en actionspäckad sci-fi rulle där det går rejält undan i svängarna och jag fick verkligen använda min fulla hjärnkapacitet för att förstå alla snabba vändningar och inte ens då tror jag att jag helt och fullt fattade vad som pågick. Kanske är det lättare att komma in i filmen och man är ett inbitet Star Trek fan och inte som jag en person som såg några avsnitt för länge länge sen. Trots att sci-fi genren aldrig tilltalat mig speciellt var det ändå kul att ha sett den och det finns många fantastiska och häpnadsväckande filmsekvenser att se fram emot. Så den som vill ha en godbit för ögat blir definitivt inte besviken!

Två timmar senare och en filmupplevelse rikare. Det var en riktigt djup film måste jag säga och en tankeställare fick jag mig allt. Den var precis så bra som jag mindes att den var, genomtänkt i allt från tankeväckande repliker till regi och allt får ta sin tid, inga snabba hopp eller uppstressat tempo och det kan vara rätt skönt som omväxling. Ytliga, snabbproducerade filmer har vi alldeles för många av enligt min mening.

Woody Allen står för regin och Scarlett Johansson och Jonathan Rhys Meyers innehar huvudrollerna i denna tragiska film som kretsar kring livets oförutsägbarheter. Handlar allt egentligen bara om tur och dess motpart otur? I så fall blir livet något som inte helt och fullt går att styra över, i slutändan är det ändå slumpen som avgör. Sorglig tanke måste jag säga.

Filmen visar på hur mycket som står utanför vår kontroll, man kan komma undan med mycket i livet bara man har lite tur och man kan förlora detsamma om man drabbas av otur. Vad är det egentligen som styr våra handlingar? Ödet, slumpen, turen eller den fria viljan?