Kulturflickan

Tittade på den senast utkomna filmen i Terminatorserien igår som döpts till det inte alltför kreativa namnet Terminator Salvation. Jag är egentligen inget stort fan av sådana här filmer som har huvudfokus på action och glömmer handlingen i bagageluckan. Men de tidigare filmerna har ändå haft något visst med sig, som gjort dem spännande och skänkt en stunds underhållning. Arnold Schwarzenegger har väl haft sin charm trots sin brist på skådespel, men ska man spela robot så krävs det tack och lov inte mycket sådant.

I denna uppföljare medverkar istället bl.a. Christian Bale och Sam Worthington, både bra skådespelare, men det hjälper inte. Det är action i överflöd med alltför mycket fokus kring häftiga explotioner och konfrontationer mellan adrenalinpumpande alfahannar och robotar, i och för sig inte så stor skillnad från föregångarna men här har handlingen inte ens tagits med i bilen utan tycks ha glömts kvar på motorvägen och då blir det inte mycket kvar att hänga i julgranen.

Det tar även ett tag för mig att greppa hur allt hänger ihop och vem som är vem. Det är alltid smått förvirrande när framtid, nutid och dåtid blandas samman genom människors tidshopp. I denna film har det lett till att John Connor [som vi följt i tidigare filmer] är yngre än sin far, Kyle Reese, eftersom fadern inte har rest tillbaka i tiden än och träffat Johns mamma. Den här filmen utspelar sig med andra ord efter att de andra filmerna utspelar sig, men innan Schwarzenegger och andra robotor åkt tillbaka i tiden. Får ni det att gå ihop, det får knappt jag. Hela filmen går ut på att besegra robotornas övertagande av planeten jorden [läs USA]. Hur det går? Ja, det får ni väl se...