Kulturflickan

Skrev en liten text här på bloggen för någon dag sen och tryckte ordentligt på publiceringsknappen och allting. Tekniken tycks dock inte vara att lita på då jag till min förvåning märkte att blogginlägget inte kommit upp på min blogg. Lite märkligt kan tyckas...men kanske har blogg.se börjat med osynliga inlägg bara för att göra det lite mer spännande för läsarna eller vad tror ni? Jag måste nog ändå säga att jag föredrar den läsliga varianten...får pröva igen och se om detta når fram till sin slutdestination...

Flickr.com

Äntligen äntligen ska jag få gå och njuta av teatervärlden igen. Förstår inte hur jag lyckats hålla mig borta så länge från denna magiska plats som jag fascineras så av. Två spännande föreställningar ska det bli, denna gång blir det dock till att avnjuta dem från publikplats istället för att vara med uppe på scenen.

Den ena spelas på Stadsteatern med Gustav Skarsgård i huvudrollen, just det, det är Hamlet jag pratar om. Ska bli riktigt intressant att se, har ju sett en del olika tolkningar av denna Shakespeare pjäs och ibland kan man undra om inte teaterfolket tröttnar på att sätta upp den...men icke sa nicke...och tur är väl det för denna föreställning har jag hört ska vara riktigt bra.

Den andra föreställning går av stapeln på Dramaten och heter Pygmalion och ska tydligen ha inspirerat till filmen Pretty Women bl.a. Pjäsen tycks gå i klassresans tecken (och då menar jag samhällsklass och inte skolklass), en tjej från förorten görs om till en överklassflicka. Och hur det går sen? Ja det för jag helt enkelt vänta och se.

Teater är något fullkomligt magiskt och spännande och jag bara längtar efter att få slå mig ner i salongen medan mörkret omsluter en samtidigt som ljuset går upp på skådespelarna och resan till fantasins värld tar sin början.

Ja, inte såg det då riktigt klokt ut när jag gav mig ut på isen, men det var väl väntat. Skyller dock lite av problemet på isen som var både bucklig, snöig och försedd med fina gropar att fastna i i tid och otid. Lyckades nätt och jämt hålla mig på benen och tog mig med snigeltakt runt banan. Mycket framåtlutad och viftande med armarna tog jag ett skär i taget och nådde tillslut måldestinationen.

Förutom det var det riktigt roligt att busa runt på isen. Både kompisen och jag försökte oss på lite olika konster....men hatten av till vännen som var klart bäst...hon lyckades till och med stå på ett ben och hålla det andra i luften utan att drutta på ändan...vinglade till lite bara. Vi bestämde oss för att nu på söndag ta revanch och bege oss till en konstspolad is istället för denna som var en sjö...då ska ni få se på grejjer!

Vem har inte drömt om att få vara en isprinsessa som likt en älva dansar runt på isen, gör lite pirruetter och fina hopp iförd en sagolik klänning. Stora snöflingor dalar ner och lägger sig i det långa håret, ögonen glittrar och kinderna är härligt rosenröda.

Det långa håret har jag och visst kan jag även uppnå en viss rosenhet om kinderna men sen är det stopp. Det där sagolikt graciösa kommer aldrig att hända, kan knappt åka baklänges. Att göra en piruette skulle medföra seriösa blåmärken. Ändå ska jag idag bege mig ut på isen, första gången för i år med mina fina vita skridskor. Och so what om jag inte är någon isprinsessa...det ska bli superkul ändå!

Nu har det slutligen blivit dags för den sista delen i min lilla temasamling över framstående musiker under 1900-talet. Och vad är bättre än att avsluta med The king of rock n' roll - Elvis Presley.



Den 8 januari 1935 föddes en liten pojkspoling i Mississippi USA. Han skulle komma att bli en av 1900-talets mest framstående sångare med över en miljard sålda album. Han växte upp i en djupt religiös familj och började tidigt sjunga i gospelkör i kyrkan där han fick mycket beröm av prästen för sin vackra sångröst.

I sena tonåren jobbade han som lastbilschaufför samtidigt som han studerade till elektriker. Musikdrömmarna var dock alltid närvarande och under sin 18 levnadsbana tog Elvis mod till sig och klev in i Sun Records studion och lyckades spela in sin första platta. Ett år senare tog karriären fart på allvar och utvecklingskurvan gick spikrakt uppåt - med ett kort avbrott under åren 1958-1960 då han blev inkallad till millitären. Presley fann även kärleken och gifte sig 1967 med Priscilla, tillsammans fick de dottern Lisa Marie Presley. Några år senare gick dock paret skilda vägar.

Som så många andra stjärnor fastnade Elvis i ett långvarigt drogmissbruk som orsakade hjärtfel och ledde till hans död år 1977 - dagen innan hans turné skulle dra igång. Hans död har dock mystifierats och dödsorsaken är inte helt fastställd. Rykten finns att dödsfallet skulle vara iscensatt och att Elvis fortfarande är i livet någonstans i världen. En sak är i alla fall säker, hans musik kommer för alltid bevara hans minne. Med hittar som Love me tender, In the getto och Can't help falling in love blev hans låtar några av de flitigast spelade under 1900-talets århundrade.

Såg Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin på bioduken i lördags i relationskomedin It's complicated. En gemytlig liten film som handlar om Meryl Streeps karaktär Jane - en kvinna i 50 års åldern som varit skild i över 10 år och precis börjat vänja sig vid tanken. Exmaken är sedan länge omgift med en betydligt yngre kvinna vars utseende påminner om en supermodells. Jane lever ett stillsamt singeliv, barnen har en efter en flyttat ut och ensamheten blir mer och mer påtaglig. Ödet sammanför dock de båda ex - makarna ännu en gång, de möts på en restaurang och efter att antal glas vin hamnar de i säng tillsammans. En komplicerad kärleksaffär tar sin början dem emellan och som ytterligare komplikation blir Jane uppvaktad av den charmige arkitekten Adam som är i full färd med att bygga hennes drömhus. Helt plötsligt har hon fått två karlar på halsen. Frågan är bara vem av dem hon ska välja?

Filmen innehåller många humoristiska förvecklingar och blandas även med en dos allvar. Att kärleken är komplicerad och att inget någonsin blir som man tänkt sig är väl sensmoralen i denna lilla historia. Streep gör som vanligt en fantastisk rollprestation, hon måste vara en av vår tids bästa skådespelerskor. Allt hon presterar känns äkta och trovärdigt. Hon fyller sin karaktär Jane med värme och som publik får man helt klart sympati för henne när hon trasslar in sig än mer i kärlekshärvan. Alec Baldwin och Steve Martin är inte så tokiga de heller även om de inte når upp till Meryl Streeps nivå.

Denna film av Nancy Meyers, påminner mycket i utformning om hennes förra film Something's gotta give. Båda porträtterar ensamstående medelålderskvinnor som gett upp på kärleken, men som sedan mot alla odds ändå finner sig förälskade. Förhållandet äldre man med yngre kvinna återfinns även det i båda filmerna...men i slutänden är det ändå den lite mognare kvinnan som vinner mannens gunst. I min mening är dock Something's gotta give strået vassare än It's complicated, den berörde mig mer och är en film som jag kan se många gånger om.

Avslutningvis kan sägas att det är fint att se romantiska komedier som även berör personer i medelåldern då dagens filmer oftast handlar om personer som är i 20-30 års åldern. Bara för att man blir äldre slutar man inte att älska...

Efter ytterligare en avklarad delfinal känner jag mig betydligt bättre till mods...nu börjar det i alla fall likna något. Lagom till finalen kan det till och med bli riktigt bra om det fortsätter i samma tecken med fler låtar med schlagerkvalité. Det var inga riktiga 100% som äntrade scenen ikväll, men många var på mycket god väg. Jämfört med förra veckans urusla framträdanden var det ikväll en klar förbättring både från programledarhåll och artisteri. Christine och Måns börjar så sakteligen bli varma i kläderna. De tog det lite lugnare och kändes helt klart bekvämare i sina roller...även om skämten fortfarande var smärtsamt dåliga på många ställen. De som skriver manus måste verkligen höja nivån.

Serieteckningarna som introducerar varje artist är en lite cool idé men allt faller när artisterna själva börjar prata och ska berätta något roligt minne från karriären. Det blir ofta lite krystat och pratet går in genom ena örat och ut genom det andra..suck. Men bortsett från det så höll de flesta artister en jämn kvalité ikväll.  

1. Eric Saade - Manboy - Direkt till final

Popschlagerdänga som fastnar. Bra utstrålning och pojkaktig charm. Häftig scenografi och bakgrundsdansare, här hände det grejjer hela tiden. Snygg början med dansarna som spindlar i nätet. Mycket medryckande även om refrängen slutligen började kännas lite väl tjatig. Vattenduschen på slutet var ju grädden på moset. Helt klart finalmaterial...

2. Hippare hoppare - Andra Generationen & Dogge - Utslagna

Lite småhärlig gungamed musik men inget som fastnar. Bakgrundsmusiken var bättre än sången och den vita dressen kunde Dogge ha lämnat hemma. Men ändå ett helt okej bidrag. Påminde en del om Andra Generationens förra melodifestivallåt Kebabpizza Slivovitza.

3. Anna Maria Espinosa - Innan alla ljusen brunnit ut - Utslagen

Finstämd låt som kunde ha blivit riktigt bra men sångerskan är tyvärr ingen som faller mig i smaken då det stundtals låter väldigt falskt. Låten tycks aldrig lyfta från marken och blir i slutänden rätt slätstruken ballad som kom och gick utan att lämna ett särskilt stort avtryck efter sig. 

4. MiSt och Highlights - Come and get me now - Utslagen

Sämsta bidraget i kvällens startfällt. Dansbandsaktigt och trist som snarare hörde hemma på en finlandskryssning än i Melodifestivalen. Ledsen men det var verkligen inte bra.

5. Pauline - Sucker for love - Andra chansen

En liten underdog som växte för varje lyssning. Härlig färgklick med en släng av både Duffy och Amy Winehouse i sången. Passar nog egentligen bättre i radion än som schlagerdänga.

6. Andreas Johnson - We can work it out - Direkt till final

Också en rätt självskriven vinnare på många sätt med sin gedigna medverkan i  schlagersammanhang. Förra året ställde han upp med Carola och då gick det ju som det gick. Nu verkar han dock vara tillbaka i sitt esse och sjunger en riktig powerballad med en hes röst som av någon anledning får mig att tänka på Bono i U2. Bäst sjunget ikväll även om jag lämnas med ett uns av besvikelse. Låten är vacker men för att vinna hela Melodifestivalen tror jag att det krävs något mer. Hans tidigare låtar var mer medryckande och tror jag tilltalade en större del av befolkningen. Men vad vet jag, kan ju ha fel...

7. Kalle Moraeus & Orsa Spelmän - Underbart - Andra chansen

Inte riktigt min typ av musik men den är så härlig i all sin oskyldighet att jag inte kan låta bli att dra på smilbanden och känna mig lite varm inombords. Kalle och resten av gubbarna ser så goa och snälla ut där de sjunger och spelar för allt vad de är värda. Ett snällt bidrag som gör en lite smålycklig.

8. Hanna Lindblad - Manipulated - Utslagen

Proffsigt framförd show som tycks inspirerad av Chicago musikalen och även hintar lite åt Madonna hållet. Med en starkare låt hade detta kunnat bli ett riktigt bra nummer då den var snyggt framförd, även om kostymerna lutade en anings åt det vulgära hållet. På grund av låten blev nummret dock bara medelmåttigt...synd.

Jaha det var summeringen av kvällen från min sida. Nästa vecka fortsätter kampen om Globenplatserna.

Au revoir!

För ett annat utlåtande om kvällen se även Dan Backmans blogg på SVD

Så sitter jag här en vecka senare och hoppas och tror att Melodifestivalen fortfarande har något att ge. Att kvällens bidrag ska andas äkta schlager och inte vara som förra veckans stora besvikelser till låtar som bara lämnade mig med en förtvivlad tanke om vad som kan ha hänt med mitt älskade melodifestivalen. Det var helt enkelt katastrofalt dåligt sist.

Men nu är det nya tag, idag ska de banemej ge gärnet där på scenen, programledarna ska ha taggat ner och skämten ska vara roliga. Om jag tror att detta verkligen kommer ske? Njae, kanske inte...men alla säger alltid att hoppet är det sista som överger en...så jag fortsätter helt enkelt mot bättre vetande att hoppas!

Håll i hatten för nu kör vi!

Spana in den fina formen jag fick av kompisen min i helgen. Helt underbart rolig och knasig och super söt (formen alltså). Här ska bakas kakor i överflöd....mums filibaba...

Vart tog den vägen? Inte här och inte där. Jobbigt jobbigt att inte veta vad man ska skriva. Kanske har den gått och gömt sig i ett hörn, samlar sig till en riktigt kreativ explosion av tankar och idéer. Ingen som vet ingen som vet. Skriver lite här och lite där, skriver allt möjligt för att se om den vågar sig fram. Inte än, men kanske snart...ser hur den närmar sig ju mer jag fingrar på tangenterna. Nyfiken, vad är det som händer. Skriver febrilt med händerna men allt som kommer ut verkar vara rena nonsens. Kanske finns det en mening även med det? Ingen som vet ingen som vet...

Nog det märkligaste inlägget på länge...

Lämnade in min omgjorda c-uppsats denna vecka. Hoppas nu och håller tummarna för att examinatorn inte påpekar något annat utan att jag får mitt betyg snart så jag kan ansöka om examen. Under tiden har jag fixat i ordning mitt Cv och läst jobbannonser tills ögonen gått i kors. Har hittat en del intressanta jobb...så får vi se vad det blir. Förhoppningsvis får jag nått i alla fall.

Ut i verkligheten är det som gäller nu, läskigt och spännande på en och samma gång. Allt är ju helt nytt och okänt och tänk att lilla jag ska få bli en del av den världen. Undrar egentligen vart jag kommer befinna mig om ett år. Allt känns väldigt uppe i luften och vad som helst kan hända. Detta kommer minst sagt bli ett omtumlande år...

Här är min egenkomponerade lista av akustiska toner såhär på nattkvisten...















































Kunde som vanligt inte sluta när jag väl börjat....men nu måste jag gå å sussa. Sov så gott alla människor!

Jag har nästan slutat lyssna på MorronZoo helt och hållet nu för tiden. Det är helt enkelt inte bra längre, vilket är synd för under många många år har de lyckats underhålla mig och väcka mig till liv på morgnarna. Nu har gänget splittrats, Gert, Titti och Roger existerar inte längre som trio. Titti har ersatts av Sofia och Gert har i princip ersatts av Ola, trots att han fortfarande finns med på ett litet hörn någonstans. Gruppkonstellationen är inte alls lika bra och jag saknar Tittis lite klämkäcka och pryda attityd. Hon var den enda som höll programmet jordat, utan henne blir det mycket trams. Roger gör så gott han kan, men det räcker tyvärr inte. Tycker de borde lägga ner programmet helt och hållet och istället bygga upp en ny programidé. Det är bara att inse att Rix MorronZoos tid är förbi.

Tittade på fredagens Let's dance idag (inspelad så klart). Älskade Claudia och Tobias vals, den var väldigt vacker och ramades in av en fin kärlekshistoria. Gillar när dansen berättar något istället för att bara dansas. Helt klart favoritparet denna fredagsomgång.

Här kommer några av låtarna som jag och vännen tittade på efter delfinalen för att få upp Melodifestivalångan igen. Det är så här det ska vara...























Den bästa pausunderhållningen någonsin i Melodifestivalen ägde rum år 2000....







Någon som minns denna förskräckliga slagdänga?




Tack å hej för mig!

Så var bollen i rullning. Igår gick startskottet för den omtalade Melodifestivalen. Jag hade till min glädje lyckats övertala en vän att slå sig ner bredvid mig i tv-soffan, om än lite motsträvigt. Tänkte att nu ska jag i alla fall kunna omvandla en person till en sann melodfestivalfantast. Vi laddade upp med tacos och supergod kladdkaka à la special tillagning. Den uppnådde inte stjärnkvalité men var på god väg. Klockan klämtade åtta och vi slog oss ner...men uj vilken besvikelse det var, tyvärr.

Jag hade hoppats på stordåd men allt kändes mediokert. Desto trevligare hade dock vi, med skratt och prat om ditten och datten. Festivalen hamnade i bakgrunden och det var inte ett enda bidrag som riktigt lyfte tag i en. Mycket mycket synd, då min chans att omvandla den icke inbitna melodifestivalkompisen blev detsamma som noll. Det slutade med att vi satte minuspoäng på många deltagare. Den sanna festivalandan fick vi sedan efter sändningstid med melodifestivalgodbitar från förr i youtubeskafferiet, och då höjdes ribban avsevärt. Vad hände egentligen med liveorkestern och traditionella tonartshöjningar? Jag hoppas innerligt att musikbidragens nivå höjs till nästa vecka, det måste dem om tittarna ska hänga kvar. Skärpning!

Vad gällde programledarna så var det även där mycket svajjigt. Den som klarade av uppgiften bäst var Måns, han behöver bara lugna ner sig en anings. Alla programledare var lite övertaggade och förhoppningsvis lägger sig nerverna lite till nästa omgång. Vad Dolf Lundgren gjorde där är däremot en gåta. Skulle en actionsnubbe med en förmåga att slå sönder saker locka alla machomän hemma i tv-soffan eller? Jag har däremot hittat den perfekta programledaren till nästa års omgång, David Hellenius. Han skulle göra ett galant jobb! Hoppas att fler kommit på den tanken...

Det bästa med hela programmet igår var inledningsnummret med Charlotte Perrelli, Sonja Aldén och Nanne Grönwall och det var inte ens ett tävlingsbidrag. Vad säger det om årets kvalité? Undrar också vad som hände med resten av tyget till deras klänningar, behövde de snåla in på de ekonomiska utgifterna?

 

Om detta fenomen råder det delade meningar. Vissa avskyr det medan andra aldrig kan få nog. För mig har det blivit lite av en tradition att bänka mig framför detta färgsprakande program år efter år och jag har egentligen inget större problem med att det blivit fler delstationer på vägen till den stora finalen i globen. Det jag kan klara mig utan är dock andra chansen, ett tråkigt och meningslöst program som tjatar ut bidragen och bara känns som en upprepning av vad man redan sett. Detta är även det som talar emot delstationerna, att överraskningsmomentet går förlorat i storfinalen då man redan hört alla bidrag minst en gång.

Många klagar också på den dåliga kvalitén på låtarna som medverkat under årens lopp och visst håller jag med om att det finns många bottennapp och schalgermusik är egentligen inget som faller mig i smaken i vanliga fall. Men just dessa veckor under året då Melodifestivalen går av stapeln kan jag inte låta bli att ryckas med av tonerna och det spelar liksom ingen roll att hälften av startfältet har urusla låtar...det är kul att se vad för tokigheter som kan hittas på, vilka kläder som sticker ut mest och sen finns det ju en och annan riktigt riktigt bra låt. Det är så färgsprakande och glatt och jag kan bara inte låta bli att gilla det. Sen om alla andra vill dissa melodifestivalen så får de gärna göra det...men jag kommer vara en av de trogna tittarna och inget kan få mig att ändra mig.

Något som jag däremot tycker är riktigt riktigt synd är att det tycks vara så svårt att hitta passande programledare till detta storslagna spektakel. Sist såg vi Petra Mede och hon gav inget minnesvärt intryck enligt min mening och övriga programledare minns jag knappt. Den absoluta favoriten som jag hoppas kommer tillbaka någon gång är Luuk, en naturbegåvning med hyfsat roliga skämt. Allt för ofta känns det bara krystat för de stackars programledarna. I år är det istället tre stycken som håller i festivaltrådarna; Måns Zelmerlöw, Christine Meltzer och Dolph Lundgren... en lite otippad trio, men jag önskar dem lycka till!  

Imorgon smäller det!

Musik finns sannerligen i alla dess former. Helt fantastiskt!

Kom så äntligen iväg på träning idag. Efter ett långt långt, allt för långt uppehåll. Kroppen var inte riktigt med på noterna tror jag. Det blev step up, vilket är det samma som att hoppa på en bräda och göra massa olika kombinationer. Fantastisk beskrivning, jag vet. Redan efter en kvart av ivrigt hoppande var jag rödflammig och flämtande. Det var tur jag lyckades hålla ordning på armar och ben säger jag bara, annars hade jag mycket väl kunnat stå på näsan. Hade ju inte varit så värst roligt.

Efter en timme av härligt slitande (ehhh) tummlade jag ut i vintermörkret och kände mig ändå ganska nöjd med mig själv. Börjar redan nu känna av en viss värk i benen, bådar inte gott inför morgondagen. Men sen kan det ju bara gå uppåt. Minst två pass i veckan ska hinnas med å där med basta. Sen kommer jag vara fit for fight!

Måste nog vara tecken på hungrighet. Frågan är om man ska göra nått åt det eller låta det bero? Hjärnan säger en sak, magen en annan. Vem ska man lyssna på?...

...efter noga övervägande tror jag magen vinner mot bättre vetande. Iväg till skafferiet med andra ord...men sscchhhhh...säg det inte till nån......

....smyg smyg smyger iväg....

Läkarserier tycks aldrig försvinna från tv-tablån, de blir bara mer och mer populära för varje år som går. Ständigt ploppar nya versioner med samma tema upp i rutan. Vad är det egentligen som gör oss så fascinerade av att följa de anställda på ett fiktivt sjukhus? Kanske är det för att inom dessa fyra väggar kan i princip vad som helst hända. Möjligheterna är oändliga och fantasin kan få fritt spelutrymme. Det handlar om liv och död, minsta misstag kan kosta någon livet. Här finns plats för drama, spänning, humor, kärleksförvecklingar och mycket mycket mer....det går helt enkelt inte att bli uttråkad. Operationerna med allt blod och petande i inälvor är det minst intressanta, det är snarare de mänskliga relationerna mellan läkarkollegor och patienter som skapar en oförmåga att slita sig från rutan.

Cityakuten måste ju räknas som en av de mest framgångsrika läkarserierna genom tiderna. Här fick vi följa de anställdas vardag på akuten på ett sjukhus i Chicago. Det var också här som George Clooney fick sitt genombrott. De har gjorts imponerande 15 säsonger av denna serie och det säger ju något om dess popularitet.



Ser ni vart George Clooney är?

Nu konkurrerar läkarserier som House, Scrubs, Private Practice och Grey's Anatomy om tv-rutan. Den som tar hem kampen är enligt min mening Grey's Anatomy, jag har följt den sedan säsong 1. Nu ligger jag dock lite efter, men efter att ha fått säsong 4:a i julklapp börjar jag komma på rätt spår igen. Den var som allra bäst under säsong 1 och 2, som serier så ofta är. Sedan börjar de trampa lite i samma spår, men den har trots detta alltid fortsatt att uppehålla mitt intresse. Manuset känns välskrivet och varje avsnitt bär med sig en sensmoral om det mänskliga livet, vilket jag gillar. Den har allt, kärlekstrassel, drama och spänning. Många gånger har den berört mig till tårar och det är ett bra betyg för en serie. Dessutom går det ju inte att undkomma att läkarna faktiskt har utseendet för sig, vilket alltid piggar upp.



Om jag blir någon läkarexpert vet jag inte, klarar i verkliga livet inte av att se blod...men i fiktionens värld är allt möjligt...

Mindes plötsligt att jag aldrig avslutade temat om svunna tiders musiker som jag påbörjade innan julen. Kom så mycket emellan med plugg och sånt att jag glömde bort helt och hållet. Temat som skulle sträckt sig över en vecka blev nu helt plötsligt förlängt till månader. Ger en liten snabb tillbakablick för nyinvolverade eller glömska (mig själv inräknat). Hann gå igenom de härliga snubbarna Bing Crosby, Frank Sinatra och Dean Martin och deras musik innan det alltför långa uppehållet infann sig. Nu återstår Johnny Cash och Elvis Presley. Finns säkert ett otal antal andra begåvade gamla musiker, men det var dessa som ingick i mitt ursprungstema och man måste ju ändå begränsa sig he he. Detta inlägg kommer härmed dedikeras till Johnny Cash med den underbart skrovliga rösten.


JOHNNY CASH



Denna musiklegend föddes en februaridag 1932 i Kingsland, Arkansas. Redan vid fem års ålder hjälpte han till att arbeta på bomullsfälten med resten av sin familj. Under uppväxten influerades han mycket av gospelmusik och det var tack vara hans mor och barndomsvän som han lärde sig konsten att spela gitarr. Sångskrivandet påbörjades redan i mycket unga år men innan han dedikerade sig helt till musiken tog han värvning som signalist i flygvapnet. Genombrottet kom 1955 då han skrev kontrakt med skivbolaget Sun Records.

Idag har hans album sålts i över 50 miljoner exemplar och han anses vara en av de största contrysångarna genom tiderna med hittar som I Walk The Line, Ring of Fire och Folsom Prison Blues. Han fick även smeknamnet "The Man In Black" på grund av sin mörka klädstil och framtoning. Hans artistkarriär kom tyvärr att gå hand i hand med alkhol- och drogmissbruk och ett skakigt privatliv.

Han avled den 12 september 2003 i Nashville, Tennessee men lämnade många oförglömliga låtar bakom sig. År 2005 gjordes en långfilm om musikerns liv döpt till den passande titeln Walk the Line med Joaquin Phoenix i huvudrollen. Det är en riktigt bra film som jag varmt kan rekomendera.

Hade tänkt lägga upp en bild på mitt nytonade hår men batterierna i kameran är slut och efter enträget letande i hela huset är det bara att konstatera att det inte finns några fungerande kvar. Planen skjuts därmed på framtiden...

Nu återgår jag istället till att rätta min uppsats och sen kanske det blir en liten promenad...

Inspirationen till detta inlägg tycks långt borta...kanske kommer en bättre uppdatering ikväll...

Ibland får jag en märklig känsla av att vi jäktar fram i livet utan att egentligen stanna upp och njuta av var vi befinner oss just nu. Att leva i nuet har ersatts av ett ständigt jagande av en framtida dröm. Vi ska hela tiden sträva frammåt, pressa oss själva till det yttersta för att upprätthålla någon slags fasad av det perfekta livet.

Att koppla av existerar inte, du ska genast gå från det ena till det andra, ständigt jonglera tusentals bollar i luften och nåde dig om en av dem faller till marken och blir liggande där. Du får inte misslyckas, du får inte visa dig svag...Prestera! Bli något! Bevisa att du duger!

Vill egentligen bara säga att glöm inte att njuta just nu, där du är...det är inte alltid nödvändigt att jäkta i tusen mil i timmen för att vara lycklig.

Fast vad vet egentligen jag?

Reklam är ju egentligen något som är fruktansvärt irriterande, störande och oftast extremt dåligt. Men då och då kommer de där ljusglimtarna som fastnar. Här är en av mina absoluta favoriter som gått ett bra tag i tv-rutan. Varje gång jag ser den kan jag inte låta bli att le en anings...