Kulturflickan

Ett kärt återseende väntar. Det kluriga, spännande, hissnande och utmanande lekprogrammet Fångarna på fortet är tillbaka. Programledarna är återigen Gunde Svan och Agneta Sjödin. Känns plötsligt som flera år tillbaka i tiden och nostalgin blir uppenbar. Undra vem som kommer sitta i tornet och ställa kluriga gåtor denna omgång? Och kommer tigrarna i all sin grannhet fortfarande att få vara med på ett hörn? Frågorna är många och inom en mycket snar framtid får vi svaret....

Är det en slump att två av Sveriges största filmframgångar samtidigt går upp på tv-tablån - nu dessutom i förlängd form med aldrig tidigare visade scener och uppdelade på ett flertal avsnitt. Svaret på frågan är nog egentligen irrelevant (så varför ställde jag den?). Tack och lov konkurrerar de i alla fall inte om samma dag, så det blir inget tvistande om vilken av storfavoriterna man ska välja. Om det däremot uppstått tablåkonkurrens hade Millenium helt klart vunnit över Arn med miltals och miltals meter försprång. Men eftersom Millenium är förlagd till lördagar i SVT medan Arn kan ses måndagar på TV4 så behöver jag inte beblanda mig med detta (icke) dilemma.

Milleniumpremiären på tv har jag väntat länge på då jag ännu inte beskådat detta mästerverk. Är säkerligen den sista människan på jorden som gått ovetandes om allt vad Lisbeth Salander och Michael Blomqvist heter. Fast okej, lite har jag förstås snappat upp från omgivningen. Förblev dock ovetandes i några extradagar p.g.a. barnvaktande lördag kväll.

Igår kväll prick 22:40 bänkade jag mig så framför tv:n och tryckte på play-knappen ihopkurad under en filt. Och visst var den bra, riktigt bra till och med - kritikerrösterna hade inte ljugit om filmkvalitéen. Från första stund med det otroligt häftigt tecknade introt var jag fast. Det gäller dock att vara lite alert och skärpt när man beskådar denna film så man hänger med i svängarna. När det är mycket namn på gång har jag en tendens att tappa bort vem som är vem...så när den försvunna flickans släktträd kom på tal kan jag erkänna att jag var ganska bortkollrad ett tag...men återtog snart fattningen och lyckades bena ut hur allt hängde ihop (eller ja, det mesta i alla fall).

På det hela sammantaget var det en mycket spännande film med superbt skådespeleri och en del väldigt obehagliga scener som jag gärna undvikit. Den stackars trasiga Lisbeth är verkligen inte att leka med, hård och tuff med taggar mot hela världen...hon visar en fasad utåt men egentligen får jag en uppfattning av att hon inombords, under allt smink och alla nitar är någon helt annan. En rädd person, utsatt och ensam. Michael Blomqvist är den som bedriver hederligt detektivarbete och kommer med Lisbeths hjälp något på spåren. Det är spännande, riktigt spännande och hjärtslitande på samma gång. Vem går att lita på egentligen i denna katt och råttalek?

Att de delat upp första filmen på två avsnitt är minst sagt frustrerande då jag säkerligen till nästa lördag kommer att ha glömt halva handlingen och en del av spänningen kommer att ha gått förlorad av all väntan.

Skulle visst skriva lite om Arn serien också tänkte jag, men fastnade visst i Milleniumfascinationen. Arn tar mig inte med lika stor storm. Har redan sett första filmen och blivit besviken så förväntningarna var inte skyhöga. Blev dock (kanske tack vare inställningen) positivt överraskad och tyckte att den var bra mycket bättre än jag mindes den. Det som stör mig mest är dock att skådespeleriet inte övertygar. Jag kan inte förmå mig att se förbi skådespelaren, det blir inte en karaktär som bildas framför mina ögon utan jag är högst medveten om att det är exempelvis Michael Nyqvist som sitter där iförd en medeltidskostym. Bäst ifrån sig gör Stellan Skarsgård (inte föga överraskande). Även barnen som spelar Arn och kamraten Knut presterar trovärdigt i sina roller. Men trots detta och den vackra filmningen blir jag bara halvnöjd med resultatet.

Igår var en händelserik och annorlunda dag. Svarade på en annons i förra veckan där de sökte statister som kunde hjälpa till vid kamerarepet på Körslaget. Eftersom jag under min jobbsökande period mestadels är hemmablivande tänkte jag att detta kunde ju vara lite spännande. Några dagar senare ringde telefonen och så var allt i rullning.

Igår åkte jag så ut till Frihamnen (efter lite kringflackande och fel bussåkande hittade jag slutligen dit). Blev inslängd med en gång när jag dök upp och fick tillsammans med några andra statister sitta utplacerad i green room medan kameramännen prövade vinklar och pratade med rösten i deras hörlurar. Dagen fortlöpte och fler statister droppade in, det blev mycket gående, sittande och stående. På eftermiddagen fick vi även bestiga scenen och låtsas vara kören så att ljus kunde riktas och kameravinklar åter igen sättas. Gry Forsell äntrade även hon scenen vid två tiden och övade manus.

Det hela var väl inte direkt någon utmaning och efter långt stillasittande blev man rätt trött och seg. Men de trevliga människorna jag träffade på, den god maten och fikan samt de två biljetterna till Körslaget som jag fick vägde helt klart upp det till plussidan. Kul är det också att få vara med lite bakom kulisserna och se hur hela stora produktionen går till. När jag stod där i strålkastarljuset på scenen insöp jag atmosfären och undrade i mitt stilla sinne hur det skulle vara att faktiskt få leda ett sådant här program? Nervöst, kul och säkert fantastiskt spännande...

Så var den svenska uttagningen över för i år och en vinnare har återigen korats. Hur ska då dessa händelserika veckor fram till finalen summeras? Har de varit storslagna, mangifika och alldeles underbara? Nej, tyvärr inte...till största del har det varit besvikelse på besvikelse och kanske är det dags att till nästa år fräscha upp, förnya och göra lite rokader. In med nytt och ut med gammalt. Vårstäda helt enkelt.

Många låtar har varit under all kritik och hur de ens lyckades få en plats i delfinalerna är för mig en gåta. Priset för sämsta låt går helt klart till Jenny Silver och hennes A place to stay inklusive metallhandske och allt. Programledartrion och de allra flesta mellanaktsnummer har kännts B-aktigt och till min besvikelse infann sig inte riktigt Melodifestivalmagin i år. Får i alla fall ge en stor eloge till folket som ändå lyckades rösta fram många bra låtar till finalen och hjälpte Anna till seger. Det var helt klart höjdpunkten för i år.

Om ni tror jag kommer sluta titta nu efter årets upplaga och skrika i falsett "Lägg ner Melodifestivalen!" så måste jag göra er besvikna för det kommer aldrig hända. Kommer troget bänka mig även nästa år med förväntansfull blick och hopp om ett superbra startfällt och fängslande programledare. Ropen ni för höra från mig blir istället "Förändring! Nyskapande! Färgsprakande kreativitet! Nästa omgång ska bli den bästa i mannaminne! Så kom igen, överraska mig!"


Bästa mellanakterna i år var dessa två...

Tänk att jag fick rätt. Helt otroligt egentligen. Brukar aldrig hända - i stort sätt aldrig i alla fall. Men så var det en utomordentligt bra låt, välsjungen av den unga Anna Bergendahl. Självklart gick det att läsa på löpet dagen efter om alla missnöjda tittare. Fel låt vann. Fusk och strul med telefonnummer. Men det hör väl till, samma visa varje år - förutom att jag då för en gång skull känner mig helt tillfreds med resultatet. Hur det går i stora Eurovision Song Contest, ja det återstår väl helt enkelt att se. Men till skillnad från många pessimister tror jag att denna låt kan gå hur långt som helst!

Mindre bloggande blir det lite nu i två dagar då jag hälsar på en kompis. Men jag kan ändå inte låta bli att slinka in här och tippa kvällens melodifestivalvinnare nu när jag skrivit så mycket om delfinalerna. Så här kommer min vinnare, vad tror ni, får jag rätt? Jag tror inte det, brukar aldrig slå rätt ut..förra melodifestivalfinalen vann den låtan som gjort sämst intryck på mig. Så kanske Timotej vinner denna gång...who knows?

Alla ni som växte upp på 80/90-talet minns ni vad ni bänkade er till för tv-program? Tog en liten promenad längs minnenas aveny igår natt och hittade många söta, tokiga och roliga program.

Mu mu...här kommer Djurgården med Bo Ko och hans vänner ha ha...härliga tider!




Uppfinningsrike detektiven....



De är blå, de är små och de är många...




Lite trasiga och knasiga...Påsen var bäst!




Sockersöta skolflickan med superkrafter...




En av mina favoritserier var denna...DuPontarna var så härliga i all sin knasighet ..




Fanns det nått bättre än färggranna hästar som kunde flyga? Alla ville ha en...




Saft i stora lass...upp å studsa med!




Härliga gubben Snuggles...




Action på hög nivå...lika spännande varje gång...




Sen har vi ju självklart fladdermusen själv a.k.a Batman...





Måste avsluta med denna söta serie. Har aldrig sett några gulligare figurer. Det är nästan så det är rosenrött och sockersött i överflöd...




Görs det verkligen fortfarande sådana här serier? Kanske är det bara nostalgi, men tycker ändå att det var bättre förr. Nu är det bara massproduktion och dålig kvalité fylld med våld som gäller...eller?

Så, det gick inte riktigt som jag tänkt mig i gårdagens melodifestival....synd. Hade så gärna sett Crucified Barbara och Alcazar i finalen - båda hade varit värdiga vinnare. Istället gick Pernilla Wahlgrens schlagerlåt och Jessica Anderssons smäktande ballad vidare till globenfinalen, det märks att det är de äkta schlageranhängarna som ringer in och röstar. Rockarna har annat för sig en lördagskväll. Får dock äta upp mina igår skrivna ord om Jessica Andersson och hennes falsksång. Hon förvånad mig rejält i gårdagens program med att sjunga sin ballad oklanderligt. Avsevärt bättre än första gången och det blev ett riktigt känslosamt framträdande vilket säkert bidrog till att hon vann över Alcazars discodänga....

Nästa vecka är det finaldags - vem tar hem kampen och vinner en resa till Oslo? Missa inte den spännande (?) uppgörelsen!

Läs mer om melodifestivalen på svd.se och följ även Dan Backmans åsiktstänkande...

Så var det dags, årets melodifestivaldeltagare som kom tvåa och trea i delfinalerna får nu en andra chans att visa vad de går för i kvällens melodifestivalprogram - som går av stapeln från Örebro 20:00 ikväll. Vem duellerar då mot vem och vem kommer ta sig direkt till globen? Än så länge är det ingen som vet men jag ska pröva mig på en gissning så får vi se om jag får rätt eller inte...

Pain of Salvation möter Pernilla Wahlgren








Två mycket olika bidrag. En äkta schlagerlåt och en lite mer okonventionell rockballad. Pain of Salvations djupa melankoliska bidrag faller mig bättre i smaken än Wahlgrens glättiga schlagerpop - men i just Melodifestivalsammanhang undrar jag om inte Wahlgren har större chans att komma vidare. Önskar dock att hennes låt hållit en högre nivå...den här är bara platt och intetsägande...schlager kan vara så mycket bättre.

Pauline möter Crucified Barbara






Glad pastellpop möter svart hårdrock. Även om Paulines låt växer för varje lyssning drar Crucified Barbara det vassaste strået och jag skulle gissa på att de är en av de bidrag som går vidare till finalen i Globen.

Kalle Moraeus & Orsa Spelmän möter Neo






Kalle och hans gäng får mig att bubbla av glädje varje gång jag hör deras låt. Jag hoppas att de vinner över Neo vars falsettstämma inte riktigt tilltalar mig och får det att skära sig i öronen efter ett tag. Utgången känns dock oviss.

Alcazar möter Jessica Andersson







Alcazar tar utan tvekan hem denna duell med sin upp-pumpade discolåt och inövade danssteg. Jessica har tyvärr tagit sig vatten över huvudet med en alldeles för svårsjungen och tungrodd ballad....det blir mycket falsksång. Låten i sig är dock väldigt vacker och med en annan sångare som Sanna Nielsen eller Sarah Dawn Finer skulle den säkert bli magisk....nu blir det desvärre bara platt fall.


Till final kommer dock bara två bidrag att gå och jag gissar på Crucified Barbara och Alcazar. Om ni håller med? Ja det återstår väl bara att se. Glöm inte att slå på tv:n prick åtta ikväll för då blir det sjunga av!

Tittade på So you think you can dance finalen i lördags och den moderna dansen framförd av Jakob och Kathryn var min absoluta favorit. Det ser så mjukt och enkelt ut när de dansar...om det ändå vore så enkelt på riktigt....

Efter ytterligare en avklarad delfinal känner jag mig betydligt bättre till mods...nu börjar det i alla fall likna något. Lagom till finalen kan det till och med bli riktigt bra om det fortsätter i samma tecken med fler låtar med schlagerkvalité. Det var inga riktiga 100% som äntrade scenen ikväll, men många var på mycket god väg. Jämfört med förra veckans urusla framträdanden var det ikväll en klar förbättring både från programledarhåll och artisteri. Christine och Måns börjar så sakteligen bli varma i kläderna. De tog det lite lugnare och kändes helt klart bekvämare i sina roller...även om skämten fortfarande var smärtsamt dåliga på många ställen. De som skriver manus måste verkligen höja nivån.

Serieteckningarna som introducerar varje artist är en lite cool idé men allt faller när artisterna själva börjar prata och ska berätta något roligt minne från karriären. Det blir ofta lite krystat och pratet går in genom ena örat och ut genom det andra..suck. Men bortsett från det så höll de flesta artister en jämn kvalité ikväll.  

1. Eric Saade - Manboy - Direkt till final

Popschlagerdänga som fastnar. Bra utstrålning och pojkaktig charm. Häftig scenografi och bakgrundsdansare, här hände det grejjer hela tiden. Snygg början med dansarna som spindlar i nätet. Mycket medryckande även om refrängen slutligen började kännas lite väl tjatig. Vattenduschen på slutet var ju grädden på moset. Helt klart finalmaterial...

2. Hippare hoppare - Andra Generationen & Dogge - Utslagna

Lite småhärlig gungamed musik men inget som fastnar. Bakgrundsmusiken var bättre än sången och den vita dressen kunde Dogge ha lämnat hemma. Men ändå ett helt okej bidrag. Påminde en del om Andra Generationens förra melodifestivallåt Kebabpizza Slivovitza.

3. Anna Maria Espinosa - Innan alla ljusen brunnit ut - Utslagen

Finstämd låt som kunde ha blivit riktigt bra men sångerskan är tyvärr ingen som faller mig i smaken då det stundtals låter väldigt falskt. Låten tycks aldrig lyfta från marken och blir i slutänden rätt slätstruken ballad som kom och gick utan att lämna ett särskilt stort avtryck efter sig. 

4. MiSt och Highlights - Come and get me now - Utslagen

Sämsta bidraget i kvällens startfällt. Dansbandsaktigt och trist som snarare hörde hemma på en finlandskryssning än i Melodifestivalen. Ledsen men det var verkligen inte bra.

5. Pauline - Sucker for love - Andra chansen

En liten underdog som växte för varje lyssning. Härlig färgklick med en släng av både Duffy och Amy Winehouse i sången. Passar nog egentligen bättre i radion än som schlagerdänga.

6. Andreas Johnson - We can work it out - Direkt till final

Också en rätt självskriven vinnare på många sätt med sin gedigna medverkan i  schlagersammanhang. Förra året ställde han upp med Carola och då gick det ju som det gick. Nu verkar han dock vara tillbaka i sitt esse och sjunger en riktig powerballad med en hes röst som av någon anledning får mig att tänka på Bono i U2. Bäst sjunget ikväll även om jag lämnas med ett uns av besvikelse. Låten är vacker men för att vinna hela Melodifestivalen tror jag att det krävs något mer. Hans tidigare låtar var mer medryckande och tror jag tilltalade en större del av befolkningen. Men vad vet jag, kan ju ha fel...

7. Kalle Moraeus & Orsa Spelmän - Underbart - Andra chansen

Inte riktigt min typ av musik men den är så härlig i all sin oskyldighet att jag inte kan låta bli att dra på smilbanden och känna mig lite varm inombords. Kalle och resten av gubbarna ser så goa och snälla ut där de sjunger och spelar för allt vad de är värda. Ett snällt bidrag som gör en lite smålycklig.

8. Hanna Lindblad - Manipulated - Utslagen

Proffsigt framförd show som tycks inspirerad av Chicago musikalen och även hintar lite åt Madonna hållet. Med en starkare låt hade detta kunnat bli ett riktigt bra nummer då den var snyggt framförd, även om kostymerna lutade en anings åt det vulgära hållet. På grund av låten blev nummret dock bara medelmåttigt...synd.

Jaha det var summeringen av kvällen från min sida. Nästa vecka fortsätter kampen om Globenplatserna.

Au revoir!

För ett annat utlåtande om kvällen se även Dan Backmans blogg på SVD

Så sitter jag här en vecka senare och hoppas och tror att Melodifestivalen fortfarande har något att ge. Att kvällens bidrag ska andas äkta schlager och inte vara som förra veckans stora besvikelser till låtar som bara lämnade mig med en förtvivlad tanke om vad som kan ha hänt med mitt älskade melodifestivalen. Det var helt enkelt katastrofalt dåligt sist.

Men nu är det nya tag, idag ska de banemej ge gärnet där på scenen, programledarna ska ha taggat ner och skämten ska vara roliga. Om jag tror att detta verkligen kommer ske? Njae, kanske inte...men alla säger alltid att hoppet är det sista som överger en...så jag fortsätter helt enkelt mot bättre vetande att hoppas!

Håll i hatten för nu kör vi!

Tittade på fredagens Let's dance idag (inspelad så klart). Älskade Claudia och Tobias vals, den var väldigt vacker och ramades in av en fin kärlekshistoria. Gillar när dansen berättar något istället för att bara dansas. Helt klart favoritparet denna fredagsomgång.

Här kommer några av låtarna som jag och vännen tittade på efter delfinalen för att få upp Melodifestivalångan igen. Det är så här det ska vara...























Den bästa pausunderhållningen någonsin i Melodifestivalen ägde rum år 2000....







Någon som minns denna förskräckliga slagdänga?




Tack å hej för mig!

Så var bollen i rullning. Igår gick startskottet för den omtalade Melodifestivalen. Jag hade till min glädje lyckats övertala en vän att slå sig ner bredvid mig i tv-soffan, om än lite motsträvigt. Tänkte att nu ska jag i alla fall kunna omvandla en person till en sann melodfestivalfantast. Vi laddade upp med tacos och supergod kladdkaka à la special tillagning. Den uppnådde inte stjärnkvalité men var på god väg. Klockan klämtade åtta och vi slog oss ner...men uj vilken besvikelse det var, tyvärr.

Jag hade hoppats på stordåd men allt kändes mediokert. Desto trevligare hade dock vi, med skratt och prat om ditten och datten. Festivalen hamnade i bakgrunden och det var inte ett enda bidrag som riktigt lyfte tag i en. Mycket mycket synd, då min chans att omvandla den icke inbitna melodifestivalkompisen blev detsamma som noll. Det slutade med att vi satte minuspoäng på många deltagare. Den sanna festivalandan fick vi sedan efter sändningstid med melodifestivalgodbitar från förr i youtubeskafferiet, och då höjdes ribban avsevärt. Vad hände egentligen med liveorkestern och traditionella tonartshöjningar? Jag hoppas innerligt att musikbidragens nivå höjs till nästa vecka, det måste dem om tittarna ska hänga kvar. Skärpning!

Vad gällde programledarna så var det även där mycket svajjigt. Den som klarade av uppgiften bäst var Måns, han behöver bara lugna ner sig en anings. Alla programledare var lite övertaggade och förhoppningsvis lägger sig nerverna lite till nästa omgång. Vad Dolf Lundgren gjorde där är däremot en gåta. Skulle en actionsnubbe med en förmåga att slå sönder saker locka alla machomän hemma i tv-soffan eller? Jag har däremot hittat den perfekta programledaren till nästa års omgång, David Hellenius. Han skulle göra ett galant jobb! Hoppas att fler kommit på den tanken...

Det bästa med hela programmet igår var inledningsnummret med Charlotte Perrelli, Sonja Aldén och Nanne Grönwall och det var inte ens ett tävlingsbidrag. Vad säger det om årets kvalité? Undrar också vad som hände med resten av tyget till deras klänningar, behövde de snåla in på de ekonomiska utgifterna?

 

Om detta fenomen råder det delade meningar. Vissa avskyr det medan andra aldrig kan få nog. För mig har det blivit lite av en tradition att bänka mig framför detta färgsprakande program år efter år och jag har egentligen inget större problem med att det blivit fler delstationer på vägen till den stora finalen i globen. Det jag kan klara mig utan är dock andra chansen, ett tråkigt och meningslöst program som tjatar ut bidragen och bara känns som en upprepning av vad man redan sett. Detta är även det som talar emot delstationerna, att överraskningsmomentet går förlorat i storfinalen då man redan hört alla bidrag minst en gång.

Många klagar också på den dåliga kvalitén på låtarna som medverkat under årens lopp och visst håller jag med om att det finns många bottennapp och schalgermusik är egentligen inget som faller mig i smaken i vanliga fall. Men just dessa veckor under året då Melodifestivalen går av stapeln kan jag inte låta bli att ryckas med av tonerna och det spelar liksom ingen roll att hälften av startfältet har urusla låtar...det är kul att se vad för tokigheter som kan hittas på, vilka kläder som sticker ut mest och sen finns det ju en och annan riktigt riktigt bra låt. Det är så färgsprakande och glatt och jag kan bara inte låta bli att gilla det. Sen om alla andra vill dissa melodifestivalen så får de gärna göra det...men jag kommer vara en av de trogna tittarna och inget kan få mig att ändra mig.

Något som jag däremot tycker är riktigt riktigt synd är att det tycks vara så svårt att hitta passande programledare till detta storslagna spektakel. Sist såg vi Petra Mede och hon gav inget minnesvärt intryck enligt min mening och övriga programledare minns jag knappt. Den absoluta favoriten som jag hoppas kommer tillbaka någon gång är Luuk, en naturbegåvning med hyfsat roliga skämt. Allt för ofta känns det bara krystat för de stackars programledarna. I år är det istället tre stycken som håller i festivaltrådarna; Måns Zelmerlöw, Christine Meltzer och Dolph Lundgren... en lite otippad trio, men jag önskar dem lycka till!  

Imorgon smäller det!

Läkarserier tycks aldrig försvinna från tv-tablån, de blir bara mer och mer populära för varje år som går. Ständigt ploppar nya versioner med samma tema upp i rutan. Vad är det egentligen som gör oss så fascinerade av att följa de anställda på ett fiktivt sjukhus? Kanske är det för att inom dessa fyra väggar kan i princip vad som helst hända. Möjligheterna är oändliga och fantasin kan få fritt spelutrymme. Det handlar om liv och död, minsta misstag kan kosta någon livet. Här finns plats för drama, spänning, humor, kärleksförvecklingar och mycket mycket mer....det går helt enkelt inte att bli uttråkad. Operationerna med allt blod och petande i inälvor är det minst intressanta, det är snarare de mänskliga relationerna mellan läkarkollegor och patienter som skapar en oförmåga att slita sig från rutan.

Cityakuten måste ju räknas som en av de mest framgångsrika läkarserierna genom tiderna. Här fick vi följa de anställdas vardag på akuten på ett sjukhus i Chicago. Det var också här som George Clooney fick sitt genombrott. De har gjorts imponerande 15 säsonger av denna serie och det säger ju något om dess popularitet.



Ser ni vart George Clooney är?

Nu konkurrerar läkarserier som House, Scrubs, Private Practice och Grey's Anatomy om tv-rutan. Den som tar hem kampen är enligt min mening Grey's Anatomy, jag har följt den sedan säsong 1. Nu ligger jag dock lite efter, men efter att ha fått säsong 4:a i julklapp börjar jag komma på rätt spår igen. Den var som allra bäst under säsong 1 och 2, som serier så ofta är. Sedan börjar de trampa lite i samma spår, men den har trots detta alltid fortsatt att uppehålla mitt intresse. Manuset känns välskrivet och varje avsnitt bär med sig en sensmoral om det mänskliga livet, vilket jag gillar. Den har allt, kärlekstrassel, drama och spänning. Många gånger har den berört mig till tårar och det är ett bra betyg för en serie. Dessutom går det ju inte att undkomma att läkarna faktiskt har utseendet för sig, vilket alltid piggar upp.



Om jag blir någon läkarexpert vet jag inte, klarar i verkliga livet inte av att se blod...men i fiktionens värld är allt möjligt...

Reklam är ju egentligen något som är fruktansvärt irriterande, störande och oftast extremt dåligt. Men då och då kommer de där ljusglimtarna som fastnar. Här är en av mina absoluta favoriter som gått ett bra tag i tv-rutan. Varje gång jag ser den kan jag inte låta bli att le en anings...

Har egentligen aldrig följt Let's Dance, men denna säsong satt jag och en kompis och tittade på första avsnittet och sen var jag visst fast. Kul att se kända människor som bjuder så på sig själva och vågar bege sig ut på dansgolvet. David Hellenius är en helt fantastisk programledare, kvicktänkt och rolig för det mesta...han har den där ögonblickshumorn som när den träffar rätt sitter som en smäck. Har själv varit publik när han spelat in Fredag hela veckan med Peter Magnusson och då är han som allra roligast mellan tagningarna, han har en otrolig förmåga att improvisera.

Nåja, tillbaka till Let´s Dance....årets par är intressanta och klara favoriter är Mattias och hans danspartner Cecilia. I gårdagens program tyckte jag inte att Peter Wahlbeck skulle ha åkt ut, min röst hade istället fallit på Rabih. Visst hade han otur i veckan med stukad fot och sjuk danspartner...men han känns inte riktigt engagerad och kommer med lite omogna kommentarer då och då. Wahlbeck tillförde så mycket humor till programmet, han behöver bara bättra på sitt självförtroende lite grann!

Alla Mattias och Cecilias framträdanden under Let's Dance...