Kulturflickan

Är det en slump att två av Sveriges största filmframgångar samtidigt går upp på tv-tablån - nu dessutom i förlängd form med aldrig tidigare visade scener och uppdelade på ett flertal avsnitt. Svaret på frågan är nog egentligen irrelevant (så varför ställde jag den?). Tack och lov konkurrerar de i alla fall inte om samma dag, så det blir inget tvistande om vilken av storfavoriterna man ska välja. Om det däremot uppstått tablåkonkurrens hade Millenium helt klart vunnit över Arn med miltals och miltals meter försprång. Men eftersom Millenium är förlagd till lördagar i SVT medan Arn kan ses måndagar på TV4 så behöver jag inte beblanda mig med detta (icke) dilemma.

Milleniumpremiären på tv har jag väntat länge på då jag ännu inte beskådat detta mästerverk. Är säkerligen den sista människan på jorden som gått ovetandes om allt vad Lisbeth Salander och Michael Blomqvist heter. Fast okej, lite har jag förstås snappat upp från omgivningen. Förblev dock ovetandes i några extradagar p.g.a. barnvaktande lördag kväll.

Igår kväll prick 22:40 bänkade jag mig så framför tv:n och tryckte på play-knappen ihopkurad under en filt. Och visst var den bra, riktigt bra till och med - kritikerrösterna hade inte ljugit om filmkvalitéen. Från första stund med det otroligt häftigt tecknade introt var jag fast. Det gäller dock att vara lite alert och skärpt när man beskådar denna film så man hänger med i svängarna. När det är mycket namn på gång har jag en tendens att tappa bort vem som är vem...så när den försvunna flickans släktträd kom på tal kan jag erkänna att jag var ganska bortkollrad ett tag...men återtog snart fattningen och lyckades bena ut hur allt hängde ihop (eller ja, det mesta i alla fall).

På det hela sammantaget var det en mycket spännande film med superbt skådespeleri och en del väldigt obehagliga scener som jag gärna undvikit. Den stackars trasiga Lisbeth är verkligen inte att leka med, hård och tuff med taggar mot hela världen...hon visar en fasad utåt men egentligen får jag en uppfattning av att hon inombords, under allt smink och alla nitar är någon helt annan. En rädd person, utsatt och ensam. Michael Blomqvist är den som bedriver hederligt detektivarbete och kommer med Lisbeths hjälp något på spåren. Det är spännande, riktigt spännande och hjärtslitande på samma gång. Vem går att lita på egentligen i denna katt och råttalek?

Att de delat upp första filmen på två avsnitt är minst sagt frustrerande då jag säkerligen till nästa lördag kommer att ha glömt halva handlingen och en del av spänningen kommer att ha gått förlorad av all väntan.

Skulle visst skriva lite om Arn serien också tänkte jag, men fastnade visst i Milleniumfascinationen. Arn tar mig inte med lika stor storm. Har redan sett första filmen och blivit besviken så förväntningarna var inte skyhöga. Blev dock (kanske tack vare inställningen) positivt överraskad och tyckte att den var bra mycket bättre än jag mindes den. Det som stör mig mest är dock att skådespeleriet inte övertygar. Jag kan inte förmå mig att se förbi skådespelaren, det blir inte en karaktär som bildas framför mina ögon utan jag är högst medveten om att det är exempelvis Michael Nyqvist som sitter där iförd en medeltidskostym. Bäst ifrån sig gör Stellan Skarsgård (inte föga överraskande). Även barnen som spelar Arn och kamraten Knut presterar trovärdigt i sina roller. Men trots detta och den vackra filmningen blir jag bara halvnöjd med resultatet.