Kulturflickan

Ett kärt återseende väntar. Det kluriga, spännande, hissnande och utmanande lekprogrammet Fångarna på fortet är tillbaka. Programledarna är återigen Gunde Svan och Agneta Sjödin. Känns plötsligt som flera år tillbaka i tiden och nostalgin blir uppenbar. Undra vem som kommer sitta i tornet och ställa kluriga gåtor denna omgång? Och kommer tigrarna i all sin grannhet fortfarande att få vara med på ett hörn? Frågorna är många och inom en mycket snar framtid får vi svaret....

Är det en slump att två av Sveriges största filmframgångar samtidigt går upp på tv-tablån - nu dessutom i förlängd form med aldrig tidigare visade scener och uppdelade på ett flertal avsnitt. Svaret på frågan är nog egentligen irrelevant (så varför ställde jag den?). Tack och lov konkurrerar de i alla fall inte om samma dag, så det blir inget tvistande om vilken av storfavoriterna man ska välja. Om det däremot uppstått tablåkonkurrens hade Millenium helt klart vunnit över Arn med miltals och miltals meter försprång. Men eftersom Millenium är förlagd till lördagar i SVT medan Arn kan ses måndagar på TV4 så behöver jag inte beblanda mig med detta (icke) dilemma.

Milleniumpremiären på tv har jag väntat länge på då jag ännu inte beskådat detta mästerverk. Är säkerligen den sista människan på jorden som gått ovetandes om allt vad Lisbeth Salander och Michael Blomqvist heter. Fast okej, lite har jag förstås snappat upp från omgivningen. Förblev dock ovetandes i några extradagar p.g.a. barnvaktande lördag kväll.

Igår kväll prick 22:40 bänkade jag mig så framför tv:n och tryckte på play-knappen ihopkurad under en filt. Och visst var den bra, riktigt bra till och med - kritikerrösterna hade inte ljugit om filmkvalitéen. Från första stund med det otroligt häftigt tecknade introt var jag fast. Det gäller dock att vara lite alert och skärpt när man beskådar denna film så man hänger med i svängarna. När det är mycket namn på gång har jag en tendens att tappa bort vem som är vem...så när den försvunna flickans släktträd kom på tal kan jag erkänna att jag var ganska bortkollrad ett tag...men återtog snart fattningen och lyckades bena ut hur allt hängde ihop (eller ja, det mesta i alla fall).

På det hela sammantaget var det en mycket spännande film med superbt skådespeleri och en del väldigt obehagliga scener som jag gärna undvikit. Den stackars trasiga Lisbeth är verkligen inte att leka med, hård och tuff med taggar mot hela världen...hon visar en fasad utåt men egentligen får jag en uppfattning av att hon inombords, under allt smink och alla nitar är någon helt annan. En rädd person, utsatt och ensam. Michael Blomqvist är den som bedriver hederligt detektivarbete och kommer med Lisbeths hjälp något på spåren. Det är spännande, riktigt spännande och hjärtslitande på samma gång. Vem går att lita på egentligen i denna katt och råttalek?

Att de delat upp första filmen på två avsnitt är minst sagt frustrerande då jag säkerligen till nästa lördag kommer att ha glömt halva handlingen och en del av spänningen kommer att ha gått förlorad av all väntan.

Skulle visst skriva lite om Arn serien också tänkte jag, men fastnade visst i Milleniumfascinationen. Arn tar mig inte med lika stor storm. Har redan sett första filmen och blivit besviken så förväntningarna var inte skyhöga. Blev dock (kanske tack vare inställningen) positivt överraskad och tyckte att den var bra mycket bättre än jag mindes den. Det som stör mig mest är dock att skådespeleriet inte övertygar. Jag kan inte förmå mig att se förbi skådespelaren, det blir inte en karaktär som bildas framför mina ögon utan jag är högst medveten om att det är exempelvis Michael Nyqvist som sitter där iförd en medeltidskostym. Bäst ifrån sig gör Stellan Skarsgård (inte föga överraskande). Även barnen som spelar Arn och kamraten Knut presterar trovärdigt i sina roller. Men trots detta och den vackra filmningen blir jag bara halvnöjd med resultatet.

Tänk vad glad man kan bli av ett telefonsamtal eller två. Först ringer ena vännen sen andra, känns förvånansvärt bra att bli ihågkommen. Den ena kom dessutom bärande på förträffliga nyheter om jobb. Då spetsas mina öron lite extra just vid dessa tider då det råder lite torka på det området. Nu på fredag skulle det bli företagsfest på en speciell arbetsplats i Stockholm och det behövdes tydligen lite serveringspersonal till detta event varpå min underbara vän tänkte på mig.

Så om allt faller på plats kommer hon och jag stå sida vid sida och lägga upp mat och hålla ordning på allt det ätbara under kvällens gång. Även om det bara är under en dag ska det bli kul och med kompisen vid min sida kommer det säkerligen bli många skratt då vi är ena mästare på att underhålla varandra. Dessutom får man nått på CV:et och en liten peng i fickan. Kan inte bli bättre....

Efter alla 3d framgångar på bioduken har det så även blivit dags att väcka liv i de gamla filmklassikerna med hjälp av 3d tekniken. En av 90-talets mest storslagna filmer Titanic kommer att gå detta öde till mötes och återigen inta biograferna med sin storslagenhet. Detta har regissören James Cameron själv beslutat efter framgångarna med  Avatar.

Att åter få njuta av detta mästerverk (för det tycker jag att det är) på bioduken och dessutom i 3d kommer att bli en häpnandsväckande upplevelse som jag verkligen ser fram emot. Det är en film som har allt, dramatik, spänning och romantik. En katastroffilm utan dess like som desvärre även inträffat i verkliga livet..

Ebba von Sydows kommentar om den våldsamma debatten kring SVT-serien Det kungliga bröllopet:

Fick en av de där bloggneråtvändningarna i veckan då jag inte förmådde mig att uppdatera på några dagar. Hade ingen inspiration och ingen lust av någon anledning. Det tar ju lite tid att knåpa ihop grejjer här på bloggen och det är väl därför det tar emot lite ibland att titta in. Andra saker kommer emellan. Men nu är jag åter i taget med inläggskrivandet. Se om något roligt dyker upp i mitt huvud att skriva om. Det hoppas jag i alla fall. Igår var i alla fall vårvädret här, solsken och klarblå himmel. Gick utan mössa, vantar och halsduk...var till och med tvungen att knäppa upp jackan och sätta på mig vårskor. Då vet man att våren är på väg (även om dagens väder är ett tillfälligt bakslag).



flickr.com

Igår var en händelserik och annorlunda dag. Svarade på en annons i förra veckan där de sökte statister som kunde hjälpa till vid kamerarepet på Körslaget. Eftersom jag under min jobbsökande period mestadels är hemmablivande tänkte jag att detta kunde ju vara lite spännande. Några dagar senare ringde telefonen och så var allt i rullning.

Igår åkte jag så ut till Frihamnen (efter lite kringflackande och fel bussåkande hittade jag slutligen dit). Blev inslängd med en gång när jag dök upp och fick tillsammans med några andra statister sitta utplacerad i green room medan kameramännen prövade vinklar och pratade med rösten i deras hörlurar. Dagen fortlöpte och fler statister droppade in, det blev mycket gående, sittande och stående. På eftermiddagen fick vi även bestiga scenen och låtsas vara kören så att ljus kunde riktas och kameravinklar åter igen sättas. Gry Forsell äntrade även hon scenen vid två tiden och övade manus.

Det hela var väl inte direkt någon utmaning och efter långt stillasittande blev man rätt trött och seg. Men de trevliga människorna jag träffade på, den god maten och fikan samt de två biljetterna till Körslaget som jag fick vägde helt klart upp det till plussidan. Kul är det också att få vara med lite bakom kulisserna och se hur hela stora produktionen går till. När jag stod där i strålkastarljuset på scenen insöp jag atmosfären och undrade i mitt stilla sinne hur det skulle vara att faktiskt få leda ett sådant här program? Nervöst, kul och säkert fantastiskt spännande...

Så var den svenska uttagningen över för i år och en vinnare har återigen korats. Hur ska då dessa händelserika veckor fram till finalen summeras? Har de varit storslagna, mangifika och alldeles underbara? Nej, tyvärr inte...till största del har det varit besvikelse på besvikelse och kanske är det dags att till nästa år fräscha upp, förnya och göra lite rokader. In med nytt och ut med gammalt. Vårstäda helt enkelt.

Många låtar har varit under all kritik och hur de ens lyckades få en plats i delfinalerna är för mig en gåta. Priset för sämsta låt går helt klart till Jenny Silver och hennes A place to stay inklusive metallhandske och allt. Programledartrion och de allra flesta mellanaktsnummer har kännts B-aktigt och till min besvikelse infann sig inte riktigt Melodifestivalmagin i år. Får i alla fall ge en stor eloge till folket som ändå lyckades rösta fram många bra låtar till finalen och hjälpte Anna till seger. Det var helt klart höjdpunkten för i år.

Om ni tror jag kommer sluta titta nu efter årets upplaga och skrika i falsett "Lägg ner Melodifestivalen!" så måste jag göra er besvikna för det kommer aldrig hända. Kommer troget bänka mig även nästa år med förväntansfull blick och hopp om ett superbra startfällt och fängslande programledare. Ropen ni för höra från mig blir istället "Förändring! Nyskapande! Färgsprakande kreativitet! Nästa omgång ska bli den bästa i mannaminne! Så kom igen, överraska mig!"


Bästa mellanakterna i år var dessa två...

Tänk att jag fick rätt. Helt otroligt egentligen. Brukar aldrig hända - i stort sätt aldrig i alla fall. Men så var det en utomordentligt bra låt, välsjungen av den unga Anna Bergendahl. Självklart gick det att läsa på löpet dagen efter om alla missnöjda tittare. Fel låt vann. Fusk och strul med telefonnummer. Men det hör väl till, samma visa varje år - förutom att jag då för en gång skull känner mig helt tillfreds med resultatet. Hur det går i stora Eurovision Song Contest, ja det återstår väl helt enkelt att se. Men till skillnad från många pessimister tror jag att denna låt kan gå hur långt som helst!

Mindre bloggande blir det lite nu i två dagar då jag hälsar på en kompis. Men jag kan ändå inte låta bli att slinka in här och tippa kvällens melodifestivalvinnare nu när jag skrivit så mycket om delfinalerna. Så här kommer min vinnare, vad tror ni, får jag rätt? Jag tror inte det, brukar aldrig slå rätt ut..förra melodifestivalfinalen vann den låtan som gjort sämst intryck på mig. Så kanske Timotej vinner denna gång...who knows?

Snubblade över dessa låtar i mitt youtubesökande efter fina melodier. Så olika men ändå lika. Vem gör den bäst? Eller är de båda lika bra på sitt sätt?





ps. försök bortse från Avatarbilderna, fanns tyvärr ingen annan video att välja på ds.

Slog mig ner framför filmen Gilbert Grape, en riktig klassiker och en fantastiskt bra film. Som jag av någon anledning sett alldeles för sällan. Minns inte ens hur den slutade. Och här har vi tyvärr lite av problemet. Min inspelning av filmen var tydligen inte så lyckad då den efter en och en halvtimme abrupt avbröts, precis lagom till att man var riktigt fast och det i princip bara var slutklämmen kvar. Är det inte fräckt?

Nu sitter jag här och känner mig otillfredställd och frustrerad. En halvfilm är ingen film, nästan värre för nu har man lockats in i den och vill följa karaktärerna enda till slutet. Någonstans i bakhuvudet gnager en tanke om att den kanske slutade sorgligt och kanske hade jag inte velat se det...kanske vill jag lämna familjen Grape när det fortfarande finns ljusning och en strimma hopp. Fast nej...sorgligt eller inte...slutet måste ses. Frågan är bara hur?

Mannen med den gyllene rösten och de sorgsna melodierna...

Var iväg ikväll och fick mig en dos kultur. Riktigt trevligt att bänka sig i teatersalongen. Denna gång var det amatörteater från Kulturskolans glada teatergäng. Har själv stått på den scenen och får som alltid en längtan tillbaka upp dit när jag sitter i mörkret. Det var en fin föreställning med en hel del skratt och även lite allvar. Det märktes dock att det var amatörteater och berörd blev jag inte riktigt, men det är entusiasmen hos de medverkande som egentligen är det viktigaste och inte resultatet. Pjäsen Sårskorpor, skriven av Maria Blom, är däremot ett fantastiskt verk om människors ensamhet och utsatthet och hur allt vi egentligen behöver är varandra. Gillade den skarpt och det skulle vara kul att själv vara med i en uppsättning. Fanns många bra repliker...nu kommer jag självklart inte på en enda, men de fanns där det lovar jag! 

Oki, läggdags...sussa gott!

Känns som om jag står still och stampar på ett och samma ställe utan att varken komma frammåt eller bakåt. Står mellan studier och arbete och hittar ingen väg ut. Lever i min egen bubbla, med mina egna rutiner, avskild från verkligheten. Saknar att känna mig nyttig, organiserad och användbar. Skickar ansökan efter ansökan, väntar på att höra något, dagarna går en efter en annan och det är tyst så tyst...hoppet överger sakta men säkert. Men så är det upp i sadeln igen, skicka nya ansökningar, hoppas och vänta. Vill ha ett drömjobb med en gång, men kanske är förväntningarna för höga. Får börja i en annan ände...pröva mig fram. Kanske finns lyckan där jag minst anar det.

Alla ni som växte upp på 80/90-talet minns ni vad ni bänkade er till för tv-program? Tog en liten promenad längs minnenas aveny igår natt och hittade många söta, tokiga och roliga program.

Mu mu...här kommer Djurgården med Bo Ko och hans vänner ha ha...härliga tider!




Uppfinningsrike detektiven....



De är blå, de är små och de är många...




Lite trasiga och knasiga...Påsen var bäst!




Sockersöta skolflickan med superkrafter...




En av mina favoritserier var denna...DuPontarna var så härliga i all sin knasighet ..




Fanns det nått bättre än färggranna hästar som kunde flyga? Alla ville ha en...




Saft i stora lass...upp å studsa med!




Härliga gubben Snuggles...




Action på hög nivå...lika spännande varje gång...




Sen har vi ju självklart fladdermusen själv a.k.a Batman...





Måste avsluta med denna söta serie. Har aldrig sett några gulligare figurer. Det är nästan så det är rosenrött och sockersött i överflöd...




Görs det verkligen fortfarande sådana här serier? Kanske är det bara nostalgi, men tycker ändå att det var bättre förr. Nu är det bara massproduktion och dålig kvalité fylld med våld som gäller...eller?

Har återupptäckt en gammal barndomsfavorit. Älskade den fylliga chokladsmaken och milkshakekonsistensen. Eftersom jag bara fick den ibland var det extra speciellt att hålla glasflaskan i handen, skaka, dricka och njuta. Sen blev jag laktosintolerant och fick avsäga mig min älskade dryck och efter några år föll den i glömska. Tills nu då jag för några dagar sedan vandrade i matvaruaffären och blicken föll på en Pucko förpackning med ett stort L på...LÅGLAKTOS! Köpte självklart genast en förpackning och nu är jag frälst igen....helt underbart god! Och man bara måste älska namnet...jag menar vem kom på att döpa en chokladdryck till Pucko?



Nu har den fått sin självklara plats på kylhyllan...

Alice Cooper ser smått galen ut och videon är inget för feminister...Men vem kan egentligen motstå denna rysliga rockhistoria? Inte jag i alla fall. Refrängen är helt klart höjdpunkten i denna låt...




Den bästa kärleksballaden som gjorts, utan tvekan. Vem vill inte ha denna sjungen för sig?




Den raspiga rösten och vackra låten är en oslagbar kombination. Många covers har gjorts men ingen slår orginalet.




En gitarr, en bra röst och ett publikhav är allt som krävs för att skapa underverk...




Går inte att lista tidernas bästa rocklåtar utan att ha med U2. Finns så många fantastiska låtar att välja mellan men här är några självklara favoriter...











Skruva upp volymen nu och rocka loss för allt du är värd....




För övrigt ett fantastiskt band att se live. Jag har haft lyckan att se dem två gånger på Ullevi. En upplevelse jag aldrig glömmer...

 

 

"–Varför ska man så ofta motivera ”varför” när det gäller kultur? Så är det inte med nyheter eller sport. Kultur för mig är kittet i samhällsbygget. Det handlar om relationer och förståelsen mellan människor. Att involvera flera sinnen och förstå hur världen fungerar som den gör."

 

(Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth svarar på frågan varför det är så viktigt med kultur i tv)

SVD 2010-03-04

 

Så, det gick inte riktigt som jag tänkt mig i gårdagens melodifestival....synd. Hade så gärna sett Crucified Barbara och Alcazar i finalen - båda hade varit värdiga vinnare. Istället gick Pernilla Wahlgrens schlagerlåt och Jessica Anderssons smäktande ballad vidare till globenfinalen, det märks att det är de äkta schlageranhängarna som ringer in och röstar. Rockarna har annat för sig en lördagskväll. Får dock äta upp mina igår skrivna ord om Jessica Andersson och hennes falsksång. Hon förvånad mig rejält i gårdagens program med att sjunga sin ballad oklanderligt. Avsevärt bättre än första gången och det blev ett riktigt känslosamt framträdande vilket säkert bidrog till att hon vann över Alcazars discodänga....

Nästa vecka är det finaldags - vem tar hem kampen och vinner en resa till Oslo? Missa inte den spännande (?) uppgörelsen!

Läs mer om melodifestivalen på svd.se och följ även Dan Backmans åsiktstänkande...

Så var det dags, årets melodifestivaldeltagare som kom tvåa och trea i delfinalerna får nu en andra chans att visa vad de går för i kvällens melodifestivalprogram - som går av stapeln från Örebro 20:00 ikväll. Vem duellerar då mot vem och vem kommer ta sig direkt till globen? Än så länge är det ingen som vet men jag ska pröva mig på en gissning så får vi se om jag får rätt eller inte...

Pain of Salvation möter Pernilla Wahlgren








Två mycket olika bidrag. En äkta schlagerlåt och en lite mer okonventionell rockballad. Pain of Salvations djupa melankoliska bidrag faller mig bättre i smaken än Wahlgrens glättiga schlagerpop - men i just Melodifestivalsammanhang undrar jag om inte Wahlgren har större chans att komma vidare. Önskar dock att hennes låt hållit en högre nivå...den här är bara platt och intetsägande...schlager kan vara så mycket bättre.

Pauline möter Crucified Barbara






Glad pastellpop möter svart hårdrock. Även om Paulines låt växer för varje lyssning drar Crucified Barbara det vassaste strået och jag skulle gissa på att de är en av de bidrag som går vidare till finalen i Globen.

Kalle Moraeus & Orsa Spelmän möter Neo






Kalle och hans gäng får mig att bubbla av glädje varje gång jag hör deras låt. Jag hoppas att de vinner över Neo vars falsettstämma inte riktigt tilltalar mig och får det att skära sig i öronen efter ett tag. Utgången känns dock oviss.

Alcazar möter Jessica Andersson







Alcazar tar utan tvekan hem denna duell med sin upp-pumpade discolåt och inövade danssteg. Jessica har tyvärr tagit sig vatten över huvudet med en alldeles för svårsjungen och tungrodd ballad....det blir mycket falsksång. Låten i sig är dock väldigt vacker och med en annan sångare som Sanna Nielsen eller Sarah Dawn Finer skulle den säkert bli magisk....nu blir det desvärre bara platt fall.


Till final kommer dock bara två bidrag att gå och jag gissar på Crucified Barbara och Alcazar. Om ni håller med? Ja det återstår väl bara att se. Glöm inte att slå på tv:n prick åtta ikväll för då blir det sjunga av!

flickr.com

Detta är en mycket underhållande film som kittlar fantasin och är en färgsprakande fest för ögonen. Som vanligt när Tim Burton står för regin blir karaktärerna surrealistiska och liknar mer teaterns karikatyrroller än filmens realism. Han tycks ha en förkärlek till det lite udda och hans filmer inbjuder alltid till sagovärldar där allt är möjligt. Alice i underlandet är inget undantag och även denna gång tycker jag han lyckas förträffligt i sitt filmskapande.

Till sin hjälp har han förstås kompetenta och talangfulla skådespelare som sida vid sida med de animerade sagodjuren bygger upp detta mangifika sagolandskap. Johnny Depp är som vanligt lysande i sin roll som Hattmakaren, det finns väl inget den människan inte klarar av. Det röda håret spretar åt alla håll och de obehagligt stora gröna ögonen gör att han ser smått galen ut...men ändå fastnar man för denna tokiga, barnsligt naiva karaktär som hittar på egna ord och gör allt för att ställa sitt älskade Underlandet till rätta. Helena Bonham Carter, som även hon medverkat i tidigare Tim Burton produktioner, gör en fantastisk tolkning av sin rollkaraktär den Röda drottningen. Som ett bortskämt ilskt litet barn inhyser hon skräck på hovet och får allt hon vill med en klapp med handen. Det enorma huvudet på den lilla kroppen förstärker de surrealistiska dragen och det går inte annat än att skratta åt hennes härliga egensinnighet. Tillsammans med Depp utgör de en oslagbar duo.


flickr.com

De övriga skådespelarinsatserna håller inte samma mått, även om de gör sitt bästa. Anne Hathaway känns inte riktigt trovärdig som den vita drottningen, hennes milda sätt och svepande med armarna känns pålagt och når aldrig riktigt fram. Mia Wasikowska spelar en vilsen, blek Alice som tappat riktning i livet men som någonstans inom sig bär på en stark egen vilja och har en fantasirikedom utan gränser. Trots ett bra skådespeleri väcks inte min empati för Alice och överhuvudtaget faller många av karaktärerna lite platt då de inte låter en komma nära inpå. Den enda som lyckas beröra är Hattmakaren och den Röda drottningen - och så klart den härligt snurriga tedrickande, nervösa haren....helt underbar som fick mig att dra på smilbanden många gånger om.

Även om manuset kan kännas något tunt och förutsägbart med en kamp - ont mot gott, så är detta definitivt en film som tillfredställer ögonen och i 3d blir den helt magisk. Det blir inte en tråkig stund och för några timmar förflyttas man till en plats bortom all tänkbar verklighet där även det omöjliga blir möjligt i denna udda sagovärld...

Såhär vill jag göra varje gång jag hör en rock låt he he...



Å så lite äkta rock n roll feeling....

Nu är det så åter dags för Johnny Depp och Tim Burton att ta oss med storm. Deras samarbete har visat sig mycket lyckat igenom tiderna och jag för min del är glad att de åter är tillbaka på filmduken. Ikväll ska jag se deras nya fantastiska (förhoppningsvis) kreativa skapelse Alice i underlandet, i 3d så klart. Av trailern att dömma tycks det bli en färgsprakande, härligt udda, magisk och fantasifull sagovärld som vi bjuds in i. Själv var jag ingen storläsare av boken Alice i underlandet när jag var yngre, men ser nu med stor förhoppning fram till filmen. Risken med detta är ju förstås att man lämnas fruktansvärt besviken när filmen inte når upp till förväntningarna...men det är en risk jag är villig att ta!

flickr.com

Fruktansvärt, fruktansvärt bra film som jag verkligen kan rekommendera alla att gå och se. Filmen fångar in mig från första stund och håller mig kvar i ett gastkramande grepp enda tills eftertexterna kommer och inte ens då släpper den riktigt taget. Detta är en mycket oförutsägbar film, du vet inte vad du har att vänta dig runt nästa krök...vad är sant och vad är inte...vem är galen och vem är normal? Allt ställs på sin spets och frågan är vem man egentligen kan lita på i denna psykologiska thriller....

Filmen utspelar sig på en avlägsen ö där ett mentalsjukhus finns beläget. Här hamnar de psykiskt sjuka vars möjlighet att existera i ett normalt samhälle inte längre är tänkbart...de allra flesta har begått hemska brott och istället för att hamna i fängelse hamnar de på ön. Denna mörka ogästvänliga ö, med vågor som slår skräckinjagande mot det vassa klipporna ger mig rysningar från första början. Agenten Teddy Daniels och hans medhjälpare blir kallade till platsen för att utreda ett mystiskt försvinnande av en kvinnlig psykpatient. Redan när de sätter sina första steg på ön anar man oråd och snart finner sig Teddy Daniels indragen i en katt och råttalek där det inte går att lita på någon...alla har någonting att dölja...kanske även han själv....

På samma gång som den är spännande är det en mycket vackert gjord film, en film som vågar dra ut och stanna i ögonblicket...stanna i tystnaden. Varje detalj är noga genomtänkt och inget lämnas åt slumpen. Ett litet mästerverk som håller mig på sträckbänken hela filmen igenom. Leonardo DiCaprio gör en utomordentligt bra rollprestation som den sammanbitne Teddy Daniels. Han ger karaktären kött och blod och den smärta han så förgäves försöker trycka undan och gräva ner i sitt inre blir extremt påtaglig och tränger rakt igenom bioduken då den då och då sipprar fram bakom Teddys sammantbitna fasad...  

Detta är en film  som väcker många frågor om det mänskliga psykets skörhet, om att blunda för verkligheten och att våga möta sanningen...

Tittade på So you think you can dance finalen i lördags och den moderna dansen framförd av Jakob och Kathryn var min absoluta favorit. Det ser så mjukt och enkelt ut när de dansar...om det ändå vore så enkelt på riktigt....

Antingen händer absolut ingenting, man sitter hemma och ugglar och allt går sin gilla gång - eller så händer det motsatta nämligen att allt kommer på en och samma gång i en rasande fart. Denna vecka har varit en "allt på en gång vecka" utan dess like. Därav min något långa bortavaro från bloggen. Kommer knappt ihåg vad jag gjorde vilken dag, men jag har haft väldigt väldigt kul. Nu ska det dock bli skönt med en liten lugn hemmakväll. Min vecka i korta drag såg ut ungefär så här...

Fre: Mormor kommer på besök. Den planerade "några dagars vistelsen" blev "över en vecka vistelsen" p.g.a. allt trafikkaos som rådde. Men det var trevligt att få umgås då det inte blir så ofta.


Lö: Middagsbjudning med mormor, farmor och resten av familjen. Firandet av storebror. Massa mat och god tårta...mums.

Sö: Skridskor spänns på för en kvällstur på isen med vän. Hur mysigt som helst med små snöflingor som dalar neråt. Denna gång blev det på konstspolad is, betydligt enklare att stå på benen då än på förra veckans sjöåk.

Må: Bio med vän. Shutter Island med bl.a. Leonardo DiCaprio. Mycket sevärd och välgjord film, kan verkligen rekomendera.

Ti: Blev finafton på Operan där jag såg Läderlappen med Loa Falkman, Jan Malmsjö och även Helge Skoog i en liten biroll. 

On: Till stan för att träffa vän. Underbart vinterväder med strålande sol och gnistrande snödrivor. Vi beger oss till Skansen och promenerar runt bland djuren. Ser både sälar, vargar, renar och lite andra söta djur. Helt underbart att strosa runt på Skansen när det är så folktomt som det är en vintereftermiddag. Känns som om man förflyttas till en liten oas mitt i city. Vi mumsar även i oss goda pannkakor på Soliden...de hade till och med laktosfria vilket är stort plus i kanten för mig som annars inte kan äta dessa godsaker. På hemvägen kliver vi ombord på djurgårdsfärjan och ser solen gå ner samtidigt som båten banar väg genom isflaken. Får lite Titanic känsla. En fantastisk dag som blev som en liten minisemester. Det enda som saknades var kameran...

To: Lite härlig träning på kvällskvisten i form av Step på bräda. Skönt.

Fre: Ser Hamlet på Stadsteatern med en vän. Fantastisk föreställning med fullständig inlevelse från skådespelarhåll. Den bästa versionen jag sett av denna välspelade pjäs.

Lö: Denna gång blir det Dramaten med föreställningen Pygmalion. En väldigt rolig pjäs om klasskillnader. Johan Ulveson är helt fantastisk i sin roll som språkprofessor. Sen blir det förstås lite Melodifestival på kvällskvisten. De två bästa bidragen kom direkt till Globen, bra röstat av folket.

Sö: Mormor åker hem. På kvällen bär det av till tv-inspelningen Stjärnkockarna för att vara publik. Det drar som alltid ut på tiden och jag är inte hemma förren 23:30.

Idag är så äntligen en lung hemmadag, ska inte göra mycket, inte iväg någonstans. Kanske möjligtvis bege mig på promenad för att inhandla kvällsmat. Men vilken supervecka det har varit. Jag hoppas få lite tid att skriva lite längre recensioner om filmerna och teatrarna som jag sett...vi får se om det hinns med...

Denna vecka har jag verkligen levt upp till namnet Kulturflickan, tycker ni inte?

Ha det bäst!