Kulturflickan

flickr.com

Detta är en mycket underhållande film som kittlar fantasin och är en färgsprakande fest för ögonen. Som vanligt när Tim Burton står för regin blir karaktärerna surrealistiska och liknar mer teaterns karikatyrroller än filmens realism. Han tycks ha en förkärlek till det lite udda och hans filmer inbjuder alltid till sagovärldar där allt är möjligt. Alice i underlandet är inget undantag och även denna gång tycker jag han lyckas förträffligt i sitt filmskapande.

Till sin hjälp har han förstås kompetenta och talangfulla skådespelare som sida vid sida med de animerade sagodjuren bygger upp detta mangifika sagolandskap. Johnny Depp är som vanligt lysande i sin roll som Hattmakaren, det finns väl inget den människan inte klarar av. Det röda håret spretar åt alla håll och de obehagligt stora gröna ögonen gör att han ser smått galen ut...men ändå fastnar man för denna tokiga, barnsligt naiva karaktär som hittar på egna ord och gör allt för att ställa sitt älskade Underlandet till rätta. Helena Bonham Carter, som även hon medverkat i tidigare Tim Burton produktioner, gör en fantastisk tolkning av sin rollkaraktär den Röda drottningen. Som ett bortskämt ilskt litet barn inhyser hon skräck på hovet och får allt hon vill med en klapp med handen. Det enorma huvudet på den lilla kroppen förstärker de surrealistiska dragen och det går inte annat än att skratta åt hennes härliga egensinnighet. Tillsammans med Depp utgör de en oslagbar duo.


flickr.com

De övriga skådespelarinsatserna håller inte samma mått, även om de gör sitt bästa. Anne Hathaway känns inte riktigt trovärdig som den vita drottningen, hennes milda sätt och svepande med armarna känns pålagt och når aldrig riktigt fram. Mia Wasikowska spelar en vilsen, blek Alice som tappat riktning i livet men som någonstans inom sig bär på en stark egen vilja och har en fantasirikedom utan gränser. Trots ett bra skådespeleri väcks inte min empati för Alice och överhuvudtaget faller många av karaktärerna lite platt då de inte låter en komma nära inpå. Den enda som lyckas beröra är Hattmakaren och den Röda drottningen - och så klart den härligt snurriga tedrickande, nervösa haren....helt underbar som fick mig att dra på smilbanden många gånger om.

Även om manuset kan kännas något tunt och förutsägbart med en kamp - ont mot gott, så är detta definitivt en film som tillfredställer ögonen och i 3d blir den helt magisk. Det blir inte en tråkig stund och för några timmar förflyttas man till en plats bortom all tänkbar verklighet där även det omöjliga blir möjligt i denna udda sagovärld...